Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Själv har jag slutat ha hörlurar på mig i offentliga miljöer

Själv har jag blivit mer vaksam och försiktig, ju mer terrorn breder ut sig, skriver Britta Svenson. Foto: FRANCISCO SECO / AP TT NYHETSBYRÅN
Tusentals personer samlades för att hedra offren. "Vi är inte rädda", skrek de. Foto: ALEJANDRO GARCIA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

"Vi är inte rädda", ropar människor på gatorna i Barcelona.

Så bra, så modigt.

Själv har jag blivit mer vaksam och försiktig, ju mer terrorn breder ut sig. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den våldsbejakande islamistiska terrorn kan inte vinna. Blotta tanken är skrattretande.

Vem vill frivilligt leva i ett kaos styrt av våld, religion och kvinnoförtryck? IS har genom att försöka framstå som coola i olika Youtube-klipp lyckats rekrytera unga från Västeuropas utanförskapsområden, unga som om de lyckats överleva, i stor utsträckning återvänt till vad de måste ha insett är mycket bättre.

Den västerländska civilisationen och demokratin.

Det är förloraren som använder terror. Den som vet att den egna ideologin aldrig kan vinna, aldrig kan övertyga särskilt många. Bara terror återstår för att skaffa sig makt, skrämma, hota och döda.

Terror påverkade mitt liv dagligen när jag som 19-åring bodde i London. Det var irländska IRA som sprängde bomber, till slut hittades en också på huvudgatan i vårt bostadsområde. Man fick ofta väskan genomsökt på biografer och i varuhus.

Nu är terrorn nära igen. Jag är ofta på Promenade des Anglais i Nice, där 84 människor kördes ihjäl för ett år sen, och var på London Bridge och Borough Market i London inte långt före terrordådet där. Drottninggatan i Stockholm är ju hemmaplan.

Jag gick Drottninggatan ner häromveckan, och kände mig väldigt kluven när jag såg folkvimlet och alla uteserveringar fulla av människor som åt, drack, pratade och skrattade.

Att visa att man inte bryr sig ett dugg om terroristernas agenda om att sprida skräck är modigt, ett sätt att visa dem att de inte kan vinna.

Men för mig är gatan förknippad med terror och död. Två terrorister har valt den, och det har med enkel matematik att göra. Liten yta, mycket folk. Smalt, svårt att komma undan. Gående, inga bilar i vägen.

Jag tycker att de som sitter på uteserveringarna med ryggen mot det håll där terroristen kom med lastbilen inte är riktigt kloka. Hur vågar de? Samtidigt gör de förstås rätt.

I varje ögonblick är inte risken stor för ett nytt attentat. Lika bra att fånga dagen, och njuta. Självklart är det rätt.

Samtidigt tycker jag att det är både naivt och nonchalant att inte arbeta systematiskt för att försöka förhindra nya terrordåd. I till exempel Nice har man med hjälp av stolpar gjort det svårare att köra in på strandpromenaden. 

I Sverige är myndigheternas mantra ständigt att det är fel att sätta upp hinder, ha kameraövervakning eller på andra sätt försöka öka säkerheten. Vi ska leva som vanligt.

Själv har jag blivit mer vaksam och försiktig. Jag lägger av med hörlurar i offentliga miljöer, stoppar ner mobilen, försöker ha koll på omgivningen.

Sen glömmer jag plötsligt bort det. Jag är vaksam lite fläckvis. Timmarna, dagarna efter ett nytt attentat. Sen går jag där med näsan i mobilen igen. 

Vi får nog leva med fler brutala uppvaknanden.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!