Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Dags att ta itu med Kerstin Thorvalls storhet som författare

Kerstin Thorvall. Foto: Jan Wiriden

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vad var egentligen det mest förbjudna?

Det finns så många teorier att man undrar om någon läst Kerstin Thorvalls bok.

Nyligen visade SVT en tv-serie byggd på "Det mest förbjudna". Jag kände mig främmande för stora delar av handlingen. Visst var det som hände i boken mycket råare? Och visst var Kerstin Thorvall, som hon beskrivs i Beata Arnborgs biografi "Uppror i skärt och svart", mycket värre?

Det upprepas så många floskler om Kerstin Thorvall som hela tiden verkar bygga på vad någon annan sagt, inte på att man verkligen läst henne.

Det absolut viktigaste, som överskuggar allt annat, är att hon var en fantastisk stilist. Jag växte upp med hennes krönikor i Damernas Värld. Korta texter där vartenda ord gick rakt in.

Nu är kvinnor som skriver kolumner dussinvara, så var det inte då. Thorvall fångade upp ämnen som kärlek, sex, föräldraskap och känslor, ur ett kvinnligt perspektiv i en tid då ingen annan gjorde det. På ett stilistiskt briljant sätt.

 

På samma försåtligt lättlästa sätt skrev hon "Det mest förbjudna". Den handlar inte om äldre kvinnors rätt till att ha sex, som de flesta verkar tro. Det är ingen "feministisk" bok. Det är en sårig, brutalt ärlig skildring av hur och varför en vuxen kvinna slår sönder äktenskap, familjeliv och relationen till sina barn för att ge sig in i destruktiva sexuella relationer.

Hon tar avstamp i huvudpersonens uppväxt, och relationen till den psykiskt sjuke, "översexuelle" fadern. Bokens Anna kan inte leva utan "det förbjudna". "Stygg dotter. Otrogen hustru. Dålig mor. Motvillig farmor". Det hon målar upp är inte ett dugg mysig satsa-på-dig-själv-peppning för äldre kvinnor á la Amelia Adamo.

Om en framstående kvinna, säg Ebba Witt-Brattström, gett ut en sådan bok nu hade det blivit lika stor skandal som det blev när Thorvall gav ut den 1976.

I beskrivningar av destruktiva relationer ska kvinnan helst vara offret, ett objekt. Ett så rasande och gränslöst sexuellt subjekt som Anna är i "Det mest förbjudna" kan jag inte påminna mig ha läst om någon annanstans.

Anna är otrogen som småbarnsmamma och varken skamsen eller ledsen. När barnen är större, och fyra till antalet, inleder hon relationen med mannen som hon beskriver som psykopat:

"Han är den mest förbjudne. Han ljuger och bedrar, han stjäl och super". I det förbjudna ligger också relationens incestuösa inslag.

Om man jämför "Det mest förbjudna" med "Jack" och vill få det till att Ulf Lundell "får" skriva om sex men inte Kerstin Thorvall förminskar man henne på ett ganska omfattande sätt.

Det är dags att ta itu med Kerstin Thorvalls storhet som författare, en storhet som Ulf Lundell aldrig varit i närheten av. Hon kan skriva om sex, det kan inte han. Hon kan skriva om allt.

I tidningen Schlagers antologi om rockmusik från 1982 fanns en bra text. Den var skriven av 57-åriga Thorvall, äldst i gänget.

 

Kerstin Thorvall var ett geni, en av våra stora 1900-talsförfattare. I sitt författarskap representerar hon bara sig själv, inte kvinnor eller äldre kvinnor eller kåta äldre kvinnor. Hur hon skötte sin familj och sitt hushåll är väl ungefär lika intressant som hur T.S. Eliot, Evelyn Waugh och Charles Dickens skötte sina.

Visst läser man de spännande biografierna om deras liv, men det är verken som överlever, som fortsätter att gå rakt in.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!