Britta Svensson

Att kalla sig feminist och samtidigt antasta går inte

Det är fint att vara medieprofil.

Man får synas och göra sin röst hörd.

Men det är viktigt att vara ödmjuk. Läsarna har alltid sista ordet om det man gör.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag började på Journalisthögskolan i Göteborg 1975 och på Expressen 1984. En gång under mitt arbetsliv sen dess har jag blivit sexuellt trakasserad. Det var smärtsamt för jag var så ensam och utsatt, och det var så många som såg på, och inte sa något.

Den händelsen kan knappast radera ut allt roligt jag har haft på jobbet i över 40 år, med de mest olika arbetskamrater av alla sorter. Men det är viktigt att komma ihåg att den erfarenhet man själv har inte gäller alla.

I dessa #metoo-dagar skriver en före detta arbetskamrat om hårresande händelser på ett ställe vi båda arbetade på en gång. Jag hade ingen aning om det när det hände. Plötsligt ser jag den arbetsplatsen, och några av männen där, i ett nytt ljus.

Man gör klokt i att varken döma offer, eller tro att man vet allting om utpekade förövare. Ofta när grova brott begås säger omgivningen att de absolut inte kan tro att den misstänkte gärningsmannen är skyldig. Den utsagan är inte mycket värd när personen i fråga senare blir dömd i domstol.

När det nu talas så mycket om arbetsmiljö är det viktigt att komma ihåg att det finns väldigt mycket som ställer till det i den som inte är brottsligt, som inte handlar om sex, men som ändå skadar. Det finns mobbning och maktspel som kan ge djupa sår.

Det är mycket svårt att göra något åt det när man själv inte har någon makt.

När det gäller mediebranschen har den förändrats väldigt mycket på senare år. I det nya landskapet är man granskad och ifrågasatt på ett nytt sätt.

Men i grunden gäller samma villkor som alltid för medieprofiler. Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt beskriver dem väl i sin bok "Löpsedeln och insidan" från 1994. Han insåg snabbt, skriver han, att "stod jag inte på stadiga ben i mig själv skulle jag blåsa omkull … I umgänget med en redaktion kan man ändå ingenting dölja. Svagheterna syns. Styrkan syns också".

En skribent med antirasism som tema kan inte vara rasist på fritiden. Det går inte att vara feminist på dagen och antasta kvinnor på kvällen. Det är inte hållbart i längden att vara en mysfarbror i tv-rutan och ett elakt monster på arbetsplatsen.

– Jag tror att vi har sett ett skifte nu. Någonting har gått sönder strukturellt, säger Cissi Wallin, journalisten som fick hela #metoo-debatten att explodera i Sverige, till SVT.

Journalisten Cissi Wallin berättade i ett inlägg på Instagram att hon blivit utsatt för våldtäkt av Aftonbladetprofilen Fredrik VIrtanen – ett brott som han nekar till.
Foto: YESSICA THOR / STELLA PICTURES YESSICA THOR

Jag håller med. Något har gått sönder. Strukturer har förändrats. Det handlar om omfördelning av makt. Den makt kvinnor inte kunnat få i traditionella medier har en del skaffat sig i sociala medier.

#Metoo svider för männen, skriver Jesper Fundberg, maskulinitetsforskare på Malmö högskola:

”Vanan att vara i centrum, få tala till punkt – och lite till, få uppmärksamhet, bli räddade om det känns obekvämt (ofta av kvinnor), ta på andra kroppar, visa upp sina könsorgan för vem man vill, säga ”fitta, kärring” om man tycker en kvinna verkar motvalls, vara självklar och given. Det hänger ihop”.

Han har arbetat med Svenska fotbollförbundet för att öka kunskapen om sexuella trakasserier. I den heliga fotbollsvärlden går det kanske, ett tag till, att fortsätta bete sig illa.

Men i mediebranschen, nej.

I den måste man ompröva sitt sätt att jobba och uttrycka sig hela tiden. Läsarna granskar och hör av sig i alla frågor, i stort och smått. Man är ständigt under lupp.

Marginalen för att privat uttrycka något annat än det man står för offentligt skulle jag vilja säga är obefintlig, i alla fall i det långa loppet. 

Vad starka alla kvinnor är som har orkat berätta. Det går lättare att andas nu. Jag känner att jag burit på en rädsla, som har släppt. 


LYSSNA PÅ MÄNNEN – OCKSÅ

En viktig del i #metoo tycker jag är mäns berättelser, som flera har delat med mig. En läsare berättar om hur han som 13-åring utsattes av en äldre man, och hur såren finns kvar. "Trots att jag nu är pensionär minns jag fortfarande hur rädd och paralyserad jag var". 



UTSATT PÅ BADHUS

En annan man kallar det "en plåga" hur han blev utsatt av män på badhus som ung när han bodde i en lägenhet utan dusch. "Jag lärde mig att säga 'lägg av' med bestämd röst. Ibland hjälpte det. Det har ju hänt några gånger med kvinnor också och varje gång har det varit obehagligt".


SORGSNA ÖGON

Den omskakande filmen "Patrik Sjöberg i terapi" finns på SVT Play. Jag vet inte vad som är värst, när den tidigare höjdhoppsstjärnan berättar för psykologen Rebecka Malm om tränaren och styvpappans sexuella övergrepp, eller hans oerhört sorgsna ögon, både i dag, och i arkivbilder från barn- och ungdomen.