Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Britta Svensson: Vi måste möta SD

Nästan tio procent röstade på Sverigedemokraterna.

De får två mandat i Europaparlamentet.

Det skakar om.

Att vända ryggen till dem fungerade inte.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

SD i EU-valet

Valresultat: 9,7%

Antal mandat: 2

Sverigedemokraterna hade sin valvaka i en festlokal på Sickla udde, Hammarby sjöstad, Stockholm.

Antal deltagare: Cirka 120 ackrediterade men inte så många på plats.

Stämning: God, trots en liten och varm lokal. Inga motdemonstranter utanför.

Underhållning: Musik à la blandband – allt från Carola till Ulf Lundell. En uppstoppad bäver var största nöjet på valvakan. Bävern var med i SD:s valfilm.

Mat: Potatisgratäng, sallad, kyckling och charkuterier.

Gäster i urval: Jimmie Åkesson, Björn Söder, Kent Ekeroth, Sven-Olof Sällström, Carina Herrstedt och David Lång.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen följde jag dem under riksmötets öppnande, från utmarschen ur kyrkan till minglet efteråt. Erik Almqvist och Kent Ekeroth fastnade på näthinnan, uppjagade och glansiga i ögonen, till synes med något farligare under den kostymklädda ytan.

Det som skrämmer med Sverigedemokraterna är just detta, att de verkar vilja dölja vad de egentligen står för. När det som finns under bryter fram, är de skrämmande.

Som journalist skriver jag sällan om dem. Det finns i mina ögon något monumentalt ointressant i deras politik, den kan aldrig leda till något gott. Inte alltid på grund av det de säger, men det som finns bakom.

Den kontakt jag har med sverigedemokrater är i stället via mejl. I åratal har jag fått hundratals mejl från Expressenläsare, till 95 procent män, som säger att de stöder Sverigedemokraterna. Det är mejl som alltid följer samma mönster, innehåller samma åsikter, är skrivna efter samma mall.

De är fulla av hat mot kvinnor och mot människor från andra länder. Det är aldrig konstruktiva, kritiska tankar om till exempel den svenska invandringspolitiken. Det är oresonliga, rasistiska utfall utan öppningar för samtal.

Nu har 345 000 svenskar röstat på Sverigedemokraterna i EU-valet. Deras framgång är en del av en europeisk våg för liknande partier.

En av SD:s nya EU-parlamentsledamöter är Kristina Winberg som kallades "en liten mopsande hund" när Aftonbladets Peter Kadhammar skrev om hennes debatt mot FP:s Marit Paulsen. Men han konstaterade: "det var mopsen som vann".

Själv såg jag samma sak när Fi:s Soraya Post debatterade med Winberg. Mopsen vann.

Märkligt nog tryter argumenten mot SD, som ju inte kan göra någonting rätt. Det är faran med att lägga så mycket energi på att tysta och utestänga dem, och snacka skit om dem med folk som tycker likadant som man själv. Då lär man sig inte att diskutera med dem.

Så där står vi nu. Tio procent av rösterna. På ett program som min brevbärare var vänlig nog att dela ut till mig och som jag kunde konstatera var illa ihopsatt, dåligt uttänkt och fullt av anti-EU-idéer som jag inte tror ett dugg på.

I mitt journalisttäta valdistrikt på Södermalm i Stockholm röstade 3,5 procent på SD. I Sjöbo i Skåne är SD största parti med 24 procent av rösterna.

Beröringsskräcken är enorm bland huvudstadens skribenter och kulturpersonligheter. Bäst att ösa nedsättande epitet över SD så ingen tror att man på minsta sätt kan kopplas ihop med dem. Medan antirasisterna vände ryggen åt SD växte de okontrollerat.

Jag tror att vi andra måste sluta skrika åt dem och börja bemöta vad de säger. Det är enda vägen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!