Britta Svensson
Tankarna far omkring i huvudet och försöker reda ut hur åttaåriga Yaras tillvaro kan ha sett ut. Vad har denna lilla flicka fått bära på under sitt korta liv?
När tioårige Bobby hittades död 2006 rullades en fasansfull berättelse upp om månader av tortyr och vanvård. Bobbys öde visade hur utsatt ett barn kan vara mitt i den svenska välfärden.
När jag fick höra om den åttaåriga flickan i Karlskrona gick mina tankar direkt till Bobby. Hur jag under rättegången i Eksjö tingsrätt mot Bobbys mor och styvfar dag efter dag fick höra alla detaljer om hur grymma vuxna kan vara mot ett försvarslöst barn. Och vilket avstånd det är till andra vuxna som kan ingripa och sätta stopp.
Men det finns faktorer i den lilla flickans situation som gör att vrålet vill stiga ännu mer förtvivlat, ännu mer ilsket, i min strupe.
Hon var av det svenska samhället placerad i den familj där hon dog. Av det följer ett enormt ansvar, både för själva placeringen, och för uppföljningen av den. Det samhälle som säger sig värna om ett barns rättigheter ska inte placera det hos någon som gör det illa.
Nästa faktor är att den lilla var ett så kallat ensamkommande flyktingbarn. Om dessa barn vet de flesta av oss ingenting, skrev jag för tre månader sen, efter att ha varit med på en konferens som Migrationsverket höll i.
Av de ensamma flyktingbarn under 18 år som kom till Sverige 2012 var 15 procent flickor och nio procent var under 12 år.
Här finns alltså människoöden som de flesta av oss inte vet ett dugg om. Hisnande människoöden. Det finns alltså föräldrar som skickar i väg sin då sjuåriga dotter, ensam, till ett främmande land?
Om denna sorts trauma, med alla dess nyanser och tragedier, har journalisten och regissören Zanyar Adami berättat i sin film "Krigsduvor". Han kom utan sina föräldrar till Sverige när han var fem år.
Hans film handlar om den elvaåriga kurdiska flickan Shadi, som kommer ensam till Sverige. I en fruktansvärd scen tvingas flickan i väg ombord på flygplanet, bort från sin mamma. "Varför lämnade du mig mamma!" är filmens bottenlöst förtvivlade skrik.
- Det finns de som tror att barnen som kommer valt det själva. Men det är få som gjort det, det finns tvång på olika sätt, sa Zanyar Adami till mig.
Hur många åttaåriga ensamkommande flickor har Karlskrona kommun tagit emot? Detta måste vara ett extremt fall, ett fall som socialförvaltningen borde ha värnat om, kollat upp, haft känselspröten ute om.
Det gör ont att läsa om hur andra föräldrar berättar om en skolflicka med hög frånvaro, ensam, utan så många kompisar, en åttaåring som går själv till skolan och ofta kom för sent.
Alla vet vi nu att Karlskrona, en stad med 35 000 invånare som tar emot svårt utsatta ensamkommande flyktingbarn i lågstadieåldern, inte har någon bemanning på sin socialtjänst under den fyra dagar långa påskhelgen. Inte heller efter påsk bryr man sig om att kolla om polisen faxat in någon orosanmälan.
Lex Bobby finns det något som heter. Det är Socialstyrelsen som ska utreda när barn dör på det här sättet. Om det finns något systemfel, något som kan rättas till.
Jag vet inte riktigt var de ska börja i det här fallet. Var fanns den vuxna person som värnade om den här flickan? Jag kan inte hitta någon, någonstans.