Britta Svensson

Britta Svensson: Vab-fusk hotar välfärden

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Britta Svensson.
Foto: ROBBAN

Nyheten om bluffen 

med föräldrapenningen slår ner som en bomb i min naiva värld. Menar ni verkligen, ni dagens småbarnsföräldrar, att ni vabbar, lämnar barnet på dagis och sen går till jobbet? För att ni behöver lite extra pengar? Jag måste erkänna att jag under mina 15 år som en person med rätt till pengar från försäkringskassan för vård av sjukt barn, en så kallad vabbare, aldrig kom på tanken.

Det är institutet 

för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), ett forskningsinstitut i Uppsala som lyder under näringsdepartementet, som tagit fram rapporten "Överutnyttjande i tillfällig föräldrapenning för vård av barn". De har på ett originellt men vetenskapligt etablerat sätt mätt fuskets omfattning genom att skicka ut varningsbrev om utökad kontroll till ett antal föräldrar, och sen sett hur mycket de minskar sitt vabbande när de förstår att de riskerar åka fast. Slutsatsen blev att 650 miljoner varje år av den tillfälliga föräldrapenningen för vård av sjukt barn går till helt andra saker. Till en extra slant eller extra ledighet till människor som har friska barn. Värst på att fuska är män, 28 procent av alla vab-pengar till män betalas ut till bluffmakare. Högavlönade män i privata sektorn fuskar mest. Men eftersom kvinnor vabbar mer än män kostar också deras fusk samhället hundratals miljoner.

Hur har det här kunnat pågå, 

förmodligen ända sen den tillfälliga föräldrapenningen för vård av sjukt barn infördes för 20 år sen? Och hur har fusket bara kunnat accelerera, och gjorts enklare genom att man nu vabbar via nätet, och får pengarna in på kontot utan att behöva prata med en enda människa på försäkringskassan? Jag blir förbannad, kanske för att jag minns in i märgen vilken nödvändig livlina rätten till vård av sjukt barn var när mina döttrar var små. När ungen väl var så febrig och hostig att inget annat än samtalet till försäkringskassan återstod, orkade man inte längre bry sig om jobbet utan kollapsade bredvid henne i sängen och somnade om. Vi behövde, både föräldrar och barn, de där luckorna i stressen för att bli friska och pigga igen.

Hur ofta? 

Som mest några gånger per år, några dagar åt gången. I snitt vabbar dagens föräldrar sju dagar per år, och på den nivån låg vi också. Ibland gick det flera år innan något barn var så sjukt att vi behövde ringa försäkringskassan. Det finns en grupp som är mer aktiva. När de som vabbade fler än tio gånger per år kollades upp, visade sig 40 procent vara fuskare. Men även de som vabbar sällan fuskar, till exempel genom att vara hemma tre dagar med sjukt barn men anmäla fyra dagar till försäkringskassan.  Se där, en nätt liten extraslant rakt ner i fickan!

Det är hemskt att höra 

samma försäkringskassa som drar in sjukpenningen för döende cancerpatienter lamt säga att man kanske måste börja begära intyg på frånvaro från vabbarnas arbetsgivare. Ännu lamare mumlar generaldirektören Curt Malmborg, som säger sig vara "nästan förfärad" över att 22,5 procent av den tillfälliga föräldrapenningen betalas ut till fuskare, att man "funderar" på intyg från skola och dagis på att vabbarnas barn verkligen varit sjuka. Men egentligen är jag mest förbannad på er fuskare. Det finns gränsfall som jag kan acceptera, att man själv känner sig sjuk men vabbar för att slippa karensdagen, eftersom barnet också är hängigt och lika gärna kan vara hemma. Men att vabba och gå till jobbet? Att vabba och lämna ungen på dagis? Fuska på ni, så har vi snart inte några sociala förmåner kvar.