Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Britta Svensson: Hur orkar hotade kvinnor leva med hatet?

Hur orkar hotade kvinnor leva med det här ofattbara hatet?

Jag beundrar Annie Lööf, Mona Sahlin, Birgitta Ohlsson och andra som klarar av ett liv i offentligheten trots det vidriga, sexualiserade hat de utsätts för.

Frågan jag ställer mig är: Stöttar vi andra dem tillräckligt?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är dagen före lucia, klockan är tjugo i åtta på morgonen, kolmörkt ute. Någon som kallar sig "Bengan", men som enligt sin mejladress heter något helt annat, sätter sig framför datorn och skickar i väg följande meddelande till mig:

"AFA; Expo med flera hotar, vandaliserar åsiktsmotståndarnas bilar och hem! Det vet du, eller hur??? Hoppas att du också drabbas av det?// Bengan".

Själv ser jag det några timmar senare, när jag stigit upp efter att ha arbetat sent kvällen innan.

Det var i går, en vanlig dag på jobbet.

I mejlkorgen mal näthatet på, eller kanske man ska kalla det nättjatet. Alltid samma refräng, om och om igen. Jag ingår i en PK-maffia som bara umgås med andra som tycker likadant, Sverigedemokraterna är förföljda, Sverige är en diktatur som styrs av feminister.

Sanningen är att jag umgås med många olika sorters människor, Sverigedemokraterna ska granskas, och Sverige är ett land där det tack och lov är drägligt att vara kvinna.

Det groteska kvinnohatet från nätmobben är skrämmande, det är ett hot om att vi inte ska ta för mycket plats, då kan också vi drabbas. Som flera kända politiker, författare och debattörer.

Men det svarta hatet har en motpol, även i min mejlkorg. "Morgonen blev mycket ljusare", var Monica Johanssons reaktion på det jag skrev i gårdagens Expressen.

Jesper Värn i Nacka skickade en "nätkram". "När nättrollen blir upplysta och inte kan gömma sig i anonymitetens mörker krymper de ihop, försöker urskulda sig och förvandlas till de ynkliga krakar som de i själva verket är", mejlade Magnus Eriksson.

Ralf Fredriksson skrev om 70-talet som "ett samhälle där man ofta pratade om solidaritet med de som inte var lika lyckligt lottade och inte kallade dessa medmänniskor för parasiter. Ett samhälle där man strävade efter jämställdhet och inte kallade unga medvetna kvinnor för horor".

"Vi är så många som längtar efter ett samhälle med tolerans och respekt där människor får vara som de är", skriver Anna-Karin Andersson i Falköping.

Det var gårdagens enklaste, och sannaste mening i mitt mejlflöde. Gör skillnad i dag, stötta en hotad kvinna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!