Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Britta Svensson: Det lyckliga paret Reinfeldt har nog delvis varit en fasad

UNDER VALTURNÉN 2010. Fredrik och Filippa Reinfeldt skrattar i valbussen mellan Eskilstuna och Västerås. Foto: Jonathan Näckstrand/AFP

De har sett så kära ut.

Ofta har jag undrat, hur gör de, Fredrik och Filippa Reinfeldt? Hur kan de ha ett så lyckligt äktenskap när han jobbar jämt, hon jobbar jämt, och de har tre barn? Hur kan det fungera?

Nu vet vi svaret.

Det gör inte det.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vet ju innerst inne att det är så. Dygnet har bara 24 timmar, barn behöver ständigt sina föräldrar, och hushållsarbete och allt fixande som finns runt en familj tar tid.

Med två superkarriärer som Fredrik och Filippa Reinfeldt har händer tre saker: det finns inte tid för äktenskapet, all tid som blir över går till barnens behov, och hemmet kan enbart skötas med massor av inhyrd hjälp.

Jag vet ju det. Från egna och andras erfarenheter finns insikten om att ingen kan köpa extra timmar på dygnet. Allt man gör måste betalas med mindre tid någon annanstans, och relationer är det som är allra svårast att få att fungera på kommando, inlagda i ett schema.

De behöver lugn och ro, och oceaner av tid.

Förr i tiden höll statsministrarnas äktenskap. Aina Erlander stod troget vid sin Tages sida. Olof Palme hade varit på bio med sin Lisbet när han blev mördad. Ingvar Carlssons Ingrid höll sig i bakgrunden, men fanns alltid där.

Det var med Carl Bildt fasaden sprack. Han hade två små barn när han var statsminister, och när skilsmässan senare var oundviklig sa hans dåvarande svärfar Gösta Bohman att det gick ju inte, Carl satt där med datorn och försökte jobba hemma, medan barnen drog ut sladden.

 

Jag minns Göran Persson på besök i New York när jag var korre där, en jobbresa där han också skulle passa på att vara ledig och tog med sig dåvarande hustrun Annika, sina två döttrar och hennes två söner. Dagen efter att hela familjen ställt upp på bild för Expressen höll Göran Persson ett lysande tal, på felfri, flödande engelska, på Wall Street.

Jag minns att jag undrade hur sjutton han fick ihop det. Att balansera hustruns och barnens behov när han själv skulle prestera något så komplicerat.

Behövde han inte bara vara i fred då?

Jo, förmodligen. Det blev inga fler bilder på den lyckliga stjärnfamiljen. Göran Persson skilde sig och jag minns att jag förstod precis varför han gjorde det.

Att man inte orkar värna om enskilda familjemedlemmar när man har hand om ett helt land. Det gick förr i tiden bara därför att då tog kvinnorna hand om allting. En ibland närvarande, men mentalt för det mesta frånvarande make och barnafar var helt okej.

Jag var på moderaternas valvaka segernatten 2006, och såg löpsedeln dagen efter med bilden på Fredrik och Filippa Reinfeldt och texten "Puss, min statsminister". Som många andra blev jag förtrollad av detta vackra par.

Kärleken dem emellan, den fysiska när­heten, hennes strålande uppenbarelse.

 

Nu har något hänt som gör att hon inte vill längre. Visst, bara spekulationer, men det är i 70 procent av fallen kvinnan som tar initiativ till en separation.

Jag vet absolut ingenting. Mer än att jag hörde ryktena för några månader sen och att jag inte trodde på dem. Eller rättare sagt, inte ville tro på dem.

Det är väl konstigt att man bryr sig så mycket om människor man inte känner. Men jag har tyckt om det här unga paret. Hennes glada utrop om att "älskog" är en av hennes favoritsysselsättningar, hennes halsband med texten "Somebody's darling", hennes hand i maken Fredriks i offentliga sammanhang trots att de varit gifta i 20 år.

Jag har velat tro på att de två tillsammans lyckades trotsa alla naturlagar och hitta tid för varandra trots att jag inser att det måste varit omöjligt.

Jag läste ju intervjun med Filippa Reinfeldt i höstas i Yourlife där hon plötsligt gav märkligt svala svar på frågorna om förhållandet till Fredrik.

På frågan när hon går hem från jobbet svarade hon: "En bra dag? Då går jag nog runt fem. Och så äter vi middag klockan sex".

På följdfrågan hur ofta det händer blev svaret: "Inte så ofta. Men minst en gång i månaden".

Det förstår ju varenda människa att varningsklockorna ringer.

"Vi försöker ge varandra mycket tid, täcka upp och vara flexibla när man behöver den andres hjälp", var svaret på hur hon och Fredrik stöttar varandra.

Iskallt.

"Det går ju inte ihop", säger hon på frågan hur deras liv fungerar.

 

Hennes recept för ett långt äktenskap är "Vi gillar båda att jobba mycket, vi är intresserade av varandras jobb".

Intervjun slutar med stycket:

"Hur gör ni annars för att vårda kärleken?

" Jag tror det är det dagliga livet som gäller. Hur man är mot varandra. Tillåtande". Och med beskedet att det inte blir ett fjärde barn, "hund är troligare".

Inte långt före denna svala beskrivning av deras relation hade jag skrivit:

"Landstingsrådet med ansvar för sjukvården i Stockholm och hela landets statsminister har en personkemi som bubblar likt ett glas mousserande till räkorna på fredagskvällen".

Nu vill jag ryta till Filippa: "Försök lite till!".

Det är inte klokt vilka idiotiska råd man vill ge till människor man inte känner. Inte ens om det handlade om mina egna barn skulle de göra ett dugg nytta.

Det lyckliga paret Reinfeldt har nog delvis varit en fasad.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!