Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Barnens skräck var svår att möta i säkerhetssalen

Elvaåriga Ebba Åkerlund dog i terrordådet.

Hon var inte det enda barn som drabbades.

På torsdagen vittnade barn och deras anhöriga om skräcken på Drottninggatan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den första att höras var Magdalena Graaf, som var på Drottninggatan med två av sina barn 7 april förra året. Hon berättade att de gick mitt i gatan när hon hör en stor smäll bakom ryggen.

Hon får en känsla i kroppen som gör att hon får tag i barnen och rycker undan dem. Det räddar deras liv.

Hon reagerade så snabbt för att den äldre sonen uppmärksammat lastbilen tidigare. Den körde ett varv efter att den stulits, för att sen svänga in på Drottninggatan. 

– Han stannade upp och sa, titta mamma, det kommer en lastbil. Han frågade mig om det kan vara farligt, om det kan vara som i Frankrike.

Sonens iakttagelse gjorde att hon reagerade så snabbt.

– Allt bara smäller, det är rök och det är skrik. Det som skadat mina barn mest är ljuden.

Hon ser ryggen på en kvinna som blir påkörd och flyger upp i luften.

– Jag hör hennes kropp som dunsar och alla skriker.

När Graaf och barnen tar skydd på ett café försöker hon ringa barnflickan som är i närheten med yngsta barnet. Graaf berättar hur hon bryter ihop när hon inte får kontakt.

Hon läser upp ett meddelande från ett av sina barn till Rakhmat Akilov.

"Du har gjort mig illa. Jag hoppas att du skäms".

Det var i all enkelhet det som behövde sägas i rättssalen den här dagen.

En familj hördes där den 14-åriga dottern räddades av sina föräldrar i sista stund.

– Jag hörde bara min mamma skrika mitt namn, då såg jag lastbilen komma, då blev jag paralyserad, då slet min pappa mig över stenlejonet, berättade flickan som såg lastbilen "någon millisekund".

Lastbilens sekunder på Drottninggatan förändrade hennes, och många andra barns, liv. Under torsdagen fick vi höra om barn som lider av katastroftankar, som mår mycket dåligt, som har självmordstankar, som drömmer mardrömmar, som är svårt traumatiserade.

Två mammor grät när de berättade vad de varit med om, vad som drabbat deras barn. Målsägarbiträdet Jessica Sandberg beskrev det fruktansvärda när Chris Bevington dödades av lastbilen inför ögonen på sin sjuårige son.

En farmor berättade hur hon vaknade upp efter tre dagar på sjukhus och det sista hon mindes var att hon gått mot grön gubbe på övergångsstället, med det tvååriga barnbarnet i handen, och sexåringen som ville åka i lillasysters vagn.

– Var har hänt med barnbarnen?

Farmodern blev svårt skadad, liksom sexåringen som flög rakt in i plexiglaset på en uteservering, och skadade huvudet. Barnvagnen krossades. Tvååringen stod ensam kvar och togs om hand av andra.

– Jag är ledsen för den dagen när du och (broderns namn) flög i väg, säger tvååringen varje gång hon pratar med farmor om vad som hänt.

Barnens skräck på Drottninggatan var svår att möta i säkerhetssalen den här dagen. Jag glömde bort att Rakhmat Akilov satt där. All min uppmärksamhet vändes mot hur handlingskraftiga människor ändå var när det värsta hände, och hur starka de visade sig nu, mitt i allt det sköra och sorgetyngda.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!