Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Att sortera bort, förtiga och försköna fakta kan aldrig vara journalisters uppgift

Att Malmö pekas ut som någonting är just nu inte ett problem överhuvudtaget.Det är verkligheten som är problemet, skriver Britta Svensson. Foto: Fritz Schibli / EXPRESSEN/KVP

Tretton mord i Malmö på ett år, ett dussin skjutningar, varav tre med dödlig utgång, bara under årets första veckor.

"Vad händer när en hel stad pekas ut som ett problem?", frågar sig Dagens Nyheter.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Lina Makboul

Det finns svenska journalister som aldrig landat i gyttjan, aldrig kvackat med ankorna. Lina Makboul på SVT:s "Uppdrag granskning" får mig alltid att spetsa öronen, hon är inte rädd för kaos, för det sjaskiga och skeva. Hon framstår som oerhört nyfiken när hon i sina inslag gräver precis där hon har lust.

Magda Gad

När en reporter på Sveriges Radio pratar om hur journalister sviker "de unga grabbarna som skjuter ihjäl varandra" så talar han verkligen inte om Magda Gad, som levde med kriminella i Malmö och skrev det bästa reportaget hittills om "en katastrofal mix av utanförskap och ett system som har spårat ur".

Johanna Karlsson

De öppna ögon Johanna Karlsson har när hon möter människor på samhällets botten får henne att se en värld som tycks helt okänd för de ängsliga medelklassmobbarna i public service-bubblan. Hon skriver aldrig något som berättats förr, hon pratar alltid med människor som vill få oss att förstå nya saker.

Att Malmö pekas ut som någonting är just nu inte ett problem överhuvudtaget.

Det är verkligheten som är problemet.

När jag var Expressens USA-korrespondent kände jag mig ibland som en väldigt smart person. Det berodde inte på mig, utan på att det i jobbet ingick att läsa sex amerikanska dagstidningar varje morgon.

En massa information strömmade in i huvudet varje dag, från en massa källor, och bäst av alla var New York Times, som oförtröttligt tog reda på en massa saker som jag inte visste tidigare, och berättade.

I alla tidningarna fanns dessutom en kakofoni av röster, knappast en enda som lät som någon annan. Min favorit var kolumnisten Stanley Crouch i New York Daily News, en svart man som inte hade en tanke på att uppfylla några stereotypa och enfaldiga idéer om hur han "borde" tänka på grund av sin hudfärg.

 

När jag tänkte på debatten och tänkandet i Sverige såg jag för mitt inre en gyttjig göl där ett gäng ankor simmade runt runt. Den enahanda och likriktade svenska "debatten" kändes overklig, och väldigt långt borta.

Detta var för 20 år sen, och sen dess har vattnet blivit lite klarare i den där gölen. Några andra fåglar har fått plats. Men fortfarande finns där en väldig massa ankor som simmar runt, runt.

Den paniska rädslan för att någon ska tycka "fel" eller bara annorlunda är så in i ryggmärgen svensk, att det ofta är människor med bakgrund i andra länder som öppnar upp samtalet med nya infallsvinklar och framför allt med en brist på rädsla för att vara avvikande.

"Varför skulle jag vara rädd här, i mitt hemland skulle jag bli mördad för mina åsikter", säger en av dessa orädda vänner.

 

Fackförbundstidningen Journalisten granskar i sitt senaste nummer klimatet på Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. Så kallad public service som finansieras av alla via licenspengar, men som knappast speglar de olika tankar, åsikter, levnadsvillkor och syn på omvärlden som finns i det här landet.

"Därför är det så tyst" är rubriken på reportaget, där ett 40-tal av reportern Klas Granströms källor "målar upp en bild av redaktioner där ängslighet och en rädsla för att säga vad man tycker präglar arbetet".

 

Janne Josefsson är en av få som vågar framträda med namn, och berättar om att "kolleger slutar heja" på dem som gör jobb som något sätt antyder det som lyfts fram som tabu, som problem med invandring och integration.

Han berättar också om starka interna reaktioner när "Uppdrag granskning" granskade våld inom extremvänstern. "Varför ska du göra det? De är väl bra?" var reaktioner från kolleger.

Pressen från arbetskamraterna vid kaffemaskinen lyfts fram i artikeln som något av det värsta, där man fryser ut kolleger som gjort inslag om flyktingfrågan som inte "är rätt".

Lösningen för många medarbetare är att strunta i sådana ämnen, att vägra ta i dem. Eller så blir det så räddhågset att när vikarien Shamiram Demir på P4 Göteborg vill berätta om hur tvååringar kläs i slöja i förskolan blir reportaget liggande i månader och har ännu inte sänts.

 

Det jag undrar när jag läser detta är: varför bli journalist om man inte är nyfiken?

Om man vill vara åsiktspolis, förtryckare eller grindvakt när det gäller "fel" delar av verkligheten är det väl lämpligare att gå in i en sekt, praktisera en väldigt trångsynt religion eller flytta till en diktatur.

Det behöver skrivas, talas och rapporteras om det som händer i Malmö, om allt som händer och är av allmänt intresse. Att sortera bort, förtiga och försköna fakta för att få till en vad man tycker lämplig bild kan aldrig vara journalisters uppgift.