Britta Svensson
När Alice Bah Kuhnke skulle göra sin "första verksamhetsresa som minister" enligt regeringens hemsida, ville jag följa med. Hade jag vetat vad det skulle leda till hade jag avstått att fråga.
Ministerns resa till Kiruna verkade uppstyrd att ske i medieskugga. Information lades upp så sent att det var svårt att hinna med planet från Arlanda. På frågan om det gick att följa henne dagen därpå vid besöket på Sametinget blev svaret nej.
Expressen erbjöds i stället två minuters telefonintervju kl 13.45.
Man hade kunnat putta omkull mig med en fjäder när det beskedet kom. Det händer inte att en professionell politiker svarar på det sättet. Under 30 år på Expressen har ministrar älskat att ha mig i hasorna.
Förre statsministern Ingvar Carlsson tog på sig en tröja med en geting för att visa sitt stöd för vår antivåldskampanj. När jag frågade Anna Lindh om jag fick följa henne en dag som utrikesminister bjöd hon på en oförglömlig resa till kollegan i Moskva. Förra demokratiministern Birgitta Ohlsson twittrar med väljare och journalister varje dag.
Två minuter på telefon? Inte ens förra justitieministern Laila Freivalds som argast lät sin pressekreterare trycka ett sådant besked i ansiktet på mig. Hon läste lusen av mig betydligt längre än så.
Kan en uppmärksammad minister på sin första resa ens ge ett sådant besked? Ingår det inte i det demokratiska uppdraget att berätta vad hon gör?
Självklart, en riktig politiker vill inte annat. Det hade varit intressant att skildra Alice Bah Kuhnkes engagemang för de nationella minoriteterna, bland annat samerna, som hon visade redan som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen.
I stället satt jag kedjad vid telefonen mellan 13.45 och 16.26, som var tidpunkten då Alice Bah Kuhnke till slut ringde upp.
Då hade tiden för den två minuter långa intervjun ändrats flera gånger. Jag ombads tala om mina frågor i förväg, och till slut sms:a eller mejla in dem. Sen ville Alice Bah Kuhnke läsa vad hon sagt och ändra.
Hon skyllde sitt agerande på medarbetarna.
– Jag hör hur snålt tilltaget det är, jag hörde precis det, sa hon när jag till sist fick prata med henne och undrade över den korta intervjutiden.
När jag efter några andra frågor undrade hur tiden som minister fungerat svarade hon:
– Fantastiskt, det har varit väldigt intensivt. En ledig dag på snart fem veckor som statsråd, men det har varit väldigt utmanande och roligt. Du, nu rycker (medarbetarens namn) i telefonen, hej då, vi hörs.
Ministern försvann.
Ryckte du verkligen i ministerns telefon, frågade jag medarbetaren när hon ringde för femte gången för att ändra i det Alice Bah Kuhnke hade sagt under sina två minuter.
– Nej. Jag tycker det är olyckligt att du skriver det.