Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Affären visar att hon inte lärt sig ett dugg

Den senaste Mona Sahlin-affären visar en viktig sak.

Det var mycket betydelsefullt att Expressen granskade hennes ekonomiska trassel 1995.

Det var inget misstag om en chokladbit som avslöjades då, utan en risktagande personlighet som har svårt att ta ansvar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Min mejlkorg är full av meddelanden från arga svenskar som inte gillar Mona Sahlin. En röra av hat, angrepp, elaka omdömen och en och annan sansad synpunkt.

Jag tar inte intryck av påhoppen, eller omdömen som att hon är naiv, dum, amatörmässig, korkad och så vidare. Jag har följt Mona Sahlin sen jag började på Expressens nyhetsredaktion 1992 och tror att jag har mer koll på henne än de flesta.

Jag tror snarare att hon har en personlighetstyp som vi är mer vana vid att män har. Den charmanta slarvern, manipulativ och karismatisk. Med en dos storhetsvansinne som leder till kamp för framgång, viktiga poster, till och med en tidig jakt efter det finaste jobbet av alla, som statsminister. Ett driv som behövs om man ska nå riktigt långt.

Det var ett misstag att tro att vilken småbarnsmamma som helst fungerar så här. När Mona Sahlin i början av 90-talet steg i graderna inom Socialdemokraterna var det som en sådan hon lanserade sig. Hon fotograferades när hon släpade matkassar och hämtade sonen på dagis. Hon tvingades dölja sitt rätta jag för att passa in, och därför blev chocken stor när hon visade sig vara långt ifrån vanlig.

När Expressens Leif Brännström i oktober 1995 konfronterade henne med de vidlyftiga affärerna med riksdagens kontokort, reagerade hon på exakt samma sätt som när Michael Syrén sticker fram mikrofonen 21 år senare.

Hon ljuger, suckar över den dumme reportern, och svarar "nonchalant, undanglidande och med olika vinklingar", som hon själv uttryckt saken.

Alla vi som var med då vet att det inte handlade om en chokladbit. Det handlade om ansvarslösa ekonomiska transaktioner som hon till en början vägrade ta på allvar.

Den senaste affären visar att hon inte lärt sig ett dugg. Hon har 200 000 kronor i skatteskulder hos Kronofogden när Expressen kollar, och har skrivit ett lögnaktigt intyg på sin myndighets brevpapper. Det är värre än något hon gjort tidigare.

Det är värre för att hennes position nu är så viktig och känslig. Det ser också värre ut rent juridiskt. Det förklarar att hennes avgång kom så snabbt.

Det var dåvarande demokratiminister Birgitta Ohlsson, Liberalerna, som utsåg Mona Sahlin till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism för två år sen. Då tyckte jag att det var ett genialiskt drag, förlåtande och gränsöverskridande.

För vi är ju många som vill att de här begåvade människorna ska sluta slarva, göra dumma saker och dra i väg åt fel håll. De har ju så mycket gott i sig.

Många skriver till mig att Mona Sahlin gör sina misstag för egen vinning. Det är helt fel. Hon bara förlorar. Det är den stora tragiken i detta.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!