Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Bilan Osman

Vi är många som är oroliga i det här landet

"Vi måste ta folks oro på allvar. Vi hade inga bra svar i valet. Nu måste vi göra ett rejält omtag". Det sa Elisabeth Svantesson i början på det här året, om varför Moderaterna vill skärpa kraven för invandring av anhöriga.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi har nog alla hört det förr. Folks oro måste tas på allvar. Meningen som säger så mycket om vår samtid, om inkludering och exkludering.

Jag hörde det senast för några veckor sedan när jag föreläste och en man kommer fram efteråt, tackar, och sedan försiktigt påtalar att vi ändå "måste ta folks oro på allvar".

Att vilja ta folks oro på allvar, oroar mig. Det oroar mig för att det säger något om vilka som är "folket" och vilkas oro man vill ta på allvar.

För inte är det så att Elisabeth Svantesson menar min vän Salma som, när hon flydde från sitt gamla hemland, lämnade kvar sin nyblivne man. Hennes man som hon över telefon lovade skulle få återförenas med henne en dag. Är det hennes oro Svantesson vill ta på allvar när hon gör det svårare för Salma att få hit sin man?

Är det min och min familjs oro som bör tas på allvar? Alla vi som är rädda för vad som kan hända våra familjemedlemmar och släktingar när de flyr fattigdomen, inbördeskrigen och misären. Om de kommer att vara en av alla kroppar som hittas i Medelhavet nästa gång. Om vi kommer att vara de anhöriga som aldrig får veta vad som hänt dem. Om mina småkusiner kommer att fastna i något EU-land där deras rättigheter aldrig tillgodoses.

Är vår oro värd att tas på allvar?

När min Expressenkollega Anna Dahlberg strax efter valet skriver om att oron som lyfter SD och som sträcker sig bortom deras 13 procent måste tas på allvar och lyssnas på - då undrar jag vilkas oro hon syftar på? Talar hon om alla de som dagligen känner en oro över att lämna sina hem, som får sin hijab avsliten i bussen som en konsekvens av den antimuslimska retoriken som kanaliseras av Sverigedemokraterna. Är dessa människor en del av "folket", tas deras oro någonsin på allvar?

När Aftonbladets Herman Lindqvist förra veckan skriver om att många i dag känner sig otrygga i sitt eget land, talar han då om alla kvinnor som känner sig oroliga över nationalismens antifeminism? Talar han om alla antirasister och feminister som skulle vilja skriva om ett rasistiskt samhälle där människor fortfarande inte får leva på lika villkor - men som inte vågar då mejlkorgen snabbt kommer att fyllas av rasistiska och sexistiska kommentarer? De som på grund av det känner sig otrygga i sitt eget land.

Den man som efter min föreläsning försiktigt påtalade att folks oro måste tas på allvar, talade aldrig om de hemlösa EU-migranter som är oroliga för att i natt kan vara natten då någon bränner deras tältläger.

Det gjorde inte heller mina journalistkollegor eller alla andra människor som talar om oron.

Och det är just det som är det för jävliga i allt detta. Vi är många som är oroliga i det här landet. För vad rasismen kommer att leda till, för vad som kommer att hända våra familjemedlemmar som befinner sig i flykt.

Men vår oro tas inte på allvar, för det utrymmet är reserverat till dem vars rasism ibland kan uttryckas i oro. Och kvar står alla andra vars inkludering i "folket" sätts på undantag.