Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Bilan Osman

Våra vänner tillhör samma folkgrupp som den IS i detta nu attackerar

Konvertera till islam, betala skatt eller dö. Det är dessa ultimatum assyrier/syrianer i norra Irak ställts inför.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

FAKTA

Att det är lite kvar till valet. Valrörelse är bland det bästa jag vet.

Branden i Västmanland är skrämmande. Hoppas att de människor som har tvingats evakuera snart kan återvända till sina hem.

Innan IS (tidigare ISIS) gick ut med sina krav, fanns det drygt 200 assyriska familjer i Mosul, i dag finns det knappt ett tiotal. Det är människor som tvingats fly, tvingats konvertera och ett tiotal som stannat kvar, och anledningen bakom det tros vara att ekonomin och hälsan inte tillåter en flykt. Det är en etnoreligiös rensning, allt annat är en underdrift.

Jag skulle vilja skriva att IS inte har någonting med islam att göra, att de är terrorister, att jag hatar hur min religion smutskastas, förnedras och för somliga blir till ondska. Men jag är rädd för att mitt avstånds- tagande blir ett ansvarstagande. Och jag är inte beredd att ta ansvar för terrorister.

I kölvattnet av IS pågående förföljelser av assyrier/syrianer i Irak, reflekterar jag över hur mitt liv hade sett ut om jag inte, som i rapduon Mohammed Alis låt haft vänner ifrån 50 länder.

Det var vid nio års ålder som jag träffade dem först - mina tre före detta bästa vänner. En somalier, en assyrier och en syrian. Och i vår värld var vi oslagbara. Det är med glädje jag ser tillbaks på den tiden. Vi som gick från att vara mulliga barn till stökiga tonåringar. Vi som hejade på fotbollslaget Syrianska FC och skrek oss hesa till hejaramsorna. Vi som åt dolma i köket och vi som gick med traditionell klädsel på somaliska bröllop.

Vi var fullt medvetna om våra olikheter, men jag tror att det var vad som förenade oss. Flera år senare är jag fortfarande god vän med en av dem. Över 100 000 personer i Sverige är svenska assyrier/syrianer, och det är med skräck jag följer nyhetsrapporteringarna. Nineveslätten som i över 1 600 år varit den kristna minoritetens hem, har nu tagits över. Bilderna av shiamuslimer som dödats av IS och dörrarna som tillhör assyrier/syrianer är någonting som etsar sig fast i minnet. Dörrar som markerats med bostaven N, som i det arabiska ordet "nasarah"- kristen.

Våra grannar, arbetskollegor och vänner tillhör samma folkgrupp som den IS i detta nu attackerar. Om IS skräckvälde fanns i Sverige hade många av mina vänner förföljts, trakasserats och fördrivits från sina hem. Om IS fick välja hade vi aldrig varit vänner.

Som barn till två flyktingar, lärde jag mig tidigt om vikten av internationell solidaritet. En solidaritet som sträcker sig längre än religion, nationalitet och kultur. En solidaritet där Sveriges gränser inte är slutmålet. Och oavsett om det sker i Gaza, Mosul eller Göteborg, är det vårt ansvar att reagera.

Jag är muslim. Men det innebär inte att den kristna minoritetens kamp inte är min. Det innebär inte att det lika gärna kan vara min dörr markerat med ett N.