Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Bilan Osman

Var är de vars hem bränns upp, vars liv sätts på spel?

Förra veckan handlade Uppdrag granskning i SVT om attacker och bränder riktade mot flyktingboenden. Det lämnade mig med en känsla av tomhet.

Hur kunde ett program om brända flyktingboenden helt sakna flyktingars röster?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Scen 1. En förvrängd röst berättar för Uppdrag granskning att ”vi” borde göra som ryssarna gjorde när tyskarna kom. ”Elda upp husen, för fan!”, säger hen. Det är ett grovt språk, konstaterar reportern Janne Josefsson. Men han vill under programmets gång försöka förstå varför en människa resonerar på det sättet. Så han besöker rösterna bakom de rasistiska kommentarerna. Sitter i köket hemma hos Allan Jönsson, den tidigare Sverigedemokraten som numera gett nytt liv åt det gamla populistpartiet Framstegspartiet. Josefsson är senare hemma hos den anonyma läraren som berättar hur han under sina år på en skola för ”invandrarelever” kommit till insikt om att muslimer bör brinna i helvetet. Josefsson förskräcks.

 

Och mitt under kökssamtalen sker någonting talande. För i denna skildring av en samtid som kantas av attacker mot flyktingar, saknas den röst som är måltavlan för den vulgära rasismen - flyktingarna själva. De som bor på dessa boenden och väcks mitt i natten av röklukt. De som kom till Sverige för att slippa lukten av röklukt. För att slippa springa upp ur sängen, mitt i natten, och frukta för sina liv.

Programmet görs utifrån en idé om att skildra ”folkets” verklighet. Kvinnan som bor några meter ifrån barackerna som ska bli ett flyktingboende. Hon som krävt av kommunen att staket ska sättas upp, men inte fått gehör. Mannen som bor mittemot ett annat boende som attackerats. Han som tar avstånd från våld men ”förstår frustrationen”. Det är självfallet berättelser journalistiken ska skildra. Men vart är de vars hem bränns upp, vars villkor ifrågasätts, vars liv står på spel? Bör inte deras röster vara de mest relevanta?

 

Några dagar innan programmet sändes befann jag mig i den lilla orten Fiskebäckskil för att föreläsa om hur högerextremism vinner mark genom medier. Under föreläsningen plingar deltagarnas mobiler. Det är en notis av Göteborgs-Posten, och det gäller ett beslut som tagits om ett lokalt blivande flyktingboende: 

”Flash: Efter göteborgarnas ilska….”

Göteborgarnas ilska? Inte är det göteborgare som gjort allt i sin makt för att välkomna sina nya grannar. Inte är det heller de nya grannarna som åsyftas. Och därmed blir Uppdrag gransknings program, inte en fråga om UG. Det blir ett symptom på en samtid där flyktingar inte betraktas som en del av vi:et. Deras rädslor blir inte notiser, deras ilska blir inte göteborgarnas. Det är inte deras verklighet man har i åtanke, när folkets verklighet ska skildras.

Mediernas roll är tydlig. Inte minst public service. De ska skildra det som är relevant, viktigt och makten ska granskas. Och det är omöjligt att göra allt detta, utan att åtminstone försöka berätta om verkligheten. Vi kan inte föreställa oss ett program om bönders villkor, utan bönder, som i stället enbart innehåller intervjuer med konsumenter som berättar om hur höjda mjölkpriser påverkar dem. Det vore dålig journalistik.

 

Uppdrag gransknings program kan användas som ett studiematerial i en kurs om samtiden. En samtid där alla kan delta i samtalet om flyktingar, förutom flyktingarna själva.