Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Bilan Osman

Välfärdschauvinismen anammas av allt fler och det är farligt

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Allt det som byggts upp av de som bor i landet kan inte från dag ett delas av dem som kommer nya”.

Det säger den tidigare socialdemokratiska statsministern Göran Persson till Agenda i SVT som sändes förra veckan.

Det är begripligt, fortsätter han, att debatten om en begränsad välfärd även för dem som kommit från länder utanför EU, uppstått. Det anspråkslösa i hans uttalande är inte enbart det faktum att Persson tillhör och skolats i en idétradition där internationell solidaritet varit arbetarrörelsens mantra, men även att han säger det i en tid där högerpopulisters såväl som nationalisters välfärdschauvinism propageras flitigt.

Begreppet välfärdschauvinism myntades först på 90-talet. Det är ett begrepp som beskriver idén om att social trygghet, likt välfärden, bör vara begränsad till vissa grupper.

 

De rörelser som i sin retorik, och i sina praktiska politiska förslag uttrycker en välfärdschauvinism, delar in befolkningen i två grupper: De närande och de tärande. De närande är de individer som anses tillhöra nationen (kulturellt, etniskt och nationellt) och som statens resurser i första hand ska tillfalla. De tärande är de som man anser inte bidrar, som aldrig har varit med och "byggt" landet och dessutom utnyttjar systemet och dess resurser.

Det är polariseringen mellan dessa grupper högerpopulismen och nationalismen fokuserar och hoppas på.

För några veckor sedan, på Expressens debattsida, skrev Linus Bylund, sverigedemokratisk ledamot av Socialförsäkringsutskottet att välfärden enbart ska tillhöra svenskar.

”Ska svensk välfärd överhuvudtaget kunna nyttjas av den som helt saknar anknytning till Sverige, som aldrig betalat en krona i skatt och som inte ens är svensk medborgare? [...] Vi tycker att svaret på frågan är ganska enkelt. Självklart är ett välfärdssystem, i vilket land som helst, skapat för att ge trygghet åt de människor som tillsammans har byggt upp det [...]”

 

Det är inte förvånande att Bylund som företrädare för ett nationalistiskt parti ger uttryck för nationalismens ekonomiska problemformuleringar. Däremot är det alarmerande när välfärdschauvinismen återfinns i de andra politiska lägren. I synnerhet i de politiska läger som i sin politik förhåller sig till samma människor som ställs mot varandra i denna nationalistiska konkurrens. Syriska barn mot svenska. Flyktingar mot de som Hägglund, Åkesson och andra kallar för "verklighetens folk".

Oförståelsen för hur ideologisk frågan om vem nationalstaten är till för, är större än Persson. Och det är en farlig oförståelse. Om det är idéer vi skulle börja gå till mötes, och därmed rucka på tryggheten för de människor som kommer till Sverige, är välfärden inget värd. Välfärden får aldrig bli en individualistisk produkt, där syftet enbart är att den ska gynna mig och mina intressen. Välfärden ska framför allt vara för kollektivet. För vetskapen om att vi alla tjänar på att hjälpa varandra. För vetskapen om att vi aldrig ska sträva efter att upprätthålla ett samhälle där våra insatser inte enbart räknas med en ekonomisk kalkyl.

Välfärdschauvinismen anammas av allt fler, långt utanför det högerpopulistiska träsket. Det är inte begripligt, som tidigare statsminister Persson hävdar. Det är farligt.

Och skulle denna utveckling fortsätta slutar vi alla som förlorare.