Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Bilan Osman

Vad är det första du tänker på när någon säger "den svenska arbetarklassen"?

Få har missat diskussionen om sänkta lägstalöner vid ingångsjobb för invandrare, mot bakgrund av förslagen undertecknade samtliga allianspartier. Förslagen ska underlätta för nyanlända att genom jobb komma in i samhället, menar allianspartierna. Samtidigt tycker Socialdemokraterna, tillsammans med LO, att det är fel väg att gå. ”Man ska ha en lön att leva på”, sa statsminister Stefan Löfven till Dagens industri förra veckan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Diskussionen är en klassisk höger-vänster-konflikt. Det som oroar mig är hur den konflikten i vår samtid bäddas in i en annan berättelse. Den om invandrarens lyckade, eller misslyckade, integration.

 

Blunda. Vad är det första du tänker på när någon säger ”den svenska arbetarklassen”? Tänker du på Per? Byggnadsarbetaren som bor strax utanför Trollhättan. Han som sedan flera år tillbaks är aktiv medlem i facket och dagligen, vid gryning, bilar in till staden? Eller, tänker du på Zaynab? Undersköterskan som en gång i tiden flydde krig. Hon som i dag har tre barn, och en lön som är hemmets enda inkomst.

Hur vi visualiserar den svenska arbetarklassen kommer att bli central för dess framtida välmående.

När jag först flyttade till Stockholm bodde jag i Tensta. Jag hade hört skräckhistorierna om ungdomar som hänger för länge i centrum. Om arbetslösheten som har kommit som en konsekvens av integrationsproblemen. Oberoende av vart man befann sig på den politiska skalan var många politiker överens: Tensta, tillsammans med andra förorter i Sverige, måste integreras i samhället. Invandrare måste bli en del av det svenska samhället.

 

Jag förvånades över hur problem som alltid drabbat arbetarklassen, såsom arbetslöshet, bostadslöshet och fattigpension sällan formulerades som problem kopplat till social utsatthet. För jag kände igen många av de öden jag mötte i Tensta centrum. Jag växte upp med dem i Partille och Linköping, där de som bodde i de socialt utsatta områdena många gånger var vita svenskar. Och det förvånar mig fortfarande hur en klassisk höger-vänster-konflikt om löner i stället ompaketeras till integrationsförslag.

Inte minst är detta problematiskt i en tid där det, parallellt med detta, finns en annan berättelse om vårt samhälle.

En berättelse som dessutom sitter på maktposition. En nationalistisk berättelse om att höger-vänster-konflikten är oviktig och att konflikten mellan homogenitet och heterogenitet (mångkulturen) i stället bör vara i fokus. Där partier som Sverigedemokraterna försöker övertyga den svenska arbetarklassen om att det inte spelar någon roll om du är arbetsgivare eller arbetstagare, utan huruvida du är svensk eller inte. Där byggnadsarbetaren Per kanske ser sin kollega Ahmed, och inte sämre villkor på arbetsmarknaden, som det största hotet mot arbetare.

Och därmed flyttar en klassisk höger-vänster-konflikt in i en annan påstådd konflikt. Den nationalistiska berättelsen om vår samtid legitimeras.

Därför bör etnifieringen av problemformuleringar, förslag och lösningar upphöra.

För verkligheten är att högerns, och för den delen vänsters, lösningar och åtgärder sett likadan ut i alla tider.

Enda skillnaden i dag är att delar av svensk arbetarklass har en annan hudfärg.