Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Bilan Osman

Tacksamhet kan vara Sveriges tröttaste ord

Tacksamhet. Det kan i nuläget vara Sveriges tröttaste ord. Den har helt tappat innebörd och är för mig inte längre lika slagkraftigt. Jag slår upp synonymer och hittar erkänsla, uppskattning, tillfredsställelse, erkännande, tack. Efter den senaste tidens diskussioner bör ännu ett ord läggas till: privilegium.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För några månader sedan föreläste jag i en stad i norra Sverige. En man kommer fram till mig efteråt. Han berättar om sin pensionerade mamma som bor på ett äldreboende och inte har råd med knappt någonting, om flyktingarna han ser köra runt i dyra bilar.

Och om kollegan på jobbet som kan intyga om att han minsann inte är en rasist. Men mannen kände sig också kränkt. Kränkt för att jag inte visar honom någon tacksamhet. Om det inte vore för människor som honom, menar han, hade invandrare som jag stannat kvar i krig och misär. Hade det här varit för två år sedan hade jag förmodligen svarat att jag inte är invandrare, men att jag är tacksam.

 

För det fanns en tid då den tacksamhetsskuld jag ärvt ledde till att jag ständigt försökte vara till lags, aldrig vara otrevlig, kämpa för att inte befästa fördomar som finns om dem som ser ut som mig. Lära mig svåra ord. Berätta om mina föräldrar som betalar skatt.

Men jag vet att allt det där inte spelar någon roll för den här mannen. Och var jag är född gör inte det heller. Men det fick mig att tänka, vad får honom att tro att jag likt hans undersåte bör kyssa hans fötter, och tacka honom för något mina föräldrar - som fängslats och flytt krig - erbjudit mig?

Många har redan på ett briljant sätt påtalat det absurda i att kräva tacksamhet av människor, i synnerhet av flyktingar som i fallet med de syrier som protesterade i Östersund.

Men jag vill även prata om vem som kräver något av vem, och varför. För oavsett om det gäller flyktingars bussaktion, eller facebook-statusen om "zigenare" som "roffade åt sig allt de kunde få tag i" när kläder och mat delades ut och dessutom var otrevliga så handlar det om samma sak. Det handlar om privilegierade människor som utnyttjar sin maktposition och synliggör ett unket maktförhållande.

De kan kräva tacksamhet av flyktingar och fattiga. En vit kan kräva tacksamhet av en icke-vit. Men arbetsklasskvinnan i Hammarkullen som föddes i Irak, och lever med en ekonomi som knappt håller ihop, kan aldrig kräva tacksamhet av en vit svensk medelklassman i Täby.

 

Förhoppningsvis blir mannen från föreläsningen en dag äldre, och när jag med glädje betalar skatt för att han och andra ska ha ett socialt skyddsnät att falla tillbaka på, kan jag inte på riktigt kräva tacksamhet. Och det vill jag inte heller.

Och då blir plötsligt att kräva det mer än ett otrevligt beteende. Det blir ett symptom för något mycket större - vårt samhälle. För det handlar inte om individer, eller om de är fyllda av rasism och klassförakt. Utan det handlar om ett maktsystem, som vi alla är en del av. Där vårt kön, vår klass, vår hudfärg eller bakgrund bestämmer vad som är socialt accepterat för oss att kräva av andra människor. Ett system som lärt oss vilken position vi får ha, och vilken plats vi får ta.

Om vi får tillåtas kräva våra rättigheter, bekämpa strukturer som missgynnar oss eller om vi borde sitta ner, besinna oss, öppna dörren för andra, tacka och bara hålla käften.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!