Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Bilan Osman

Mod är att ställa sig framför nazister

Vad är mod? I ett av sina tal beskrev Martin Luther King känslan av mod. Han sa: "ha tillit nog att ta det första steget. Du måste inte se hela trappan, ta bara det första steget".

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mod är att ta steget, trots ovetskapen om vad som väntar. Men man gör det, fast övertygad om att alternativet är mycket värre.

Nyligen läste jag en debattartikel av Ann Heberlein här i Expressen. "Det svenska samtalsklimatet saknar mod", skriver hon. Det gör det för att man inte får "ifrågasätta mångkulturen". Man får inte säga att "olika minoriteters intressen" går före majoritetens.

Jag läser det samma dag som jag får höra om vad som hänt hemma i Linköping. Småbarnsfamiljer som nyligen flytt krig tvingas nu lämna staden de börjat känna sig hemma i. Staden som gett dem nya vänner och barnen nya skolkamrater. De tvingades flytta, för att ge plats åt de som vill ha en skön campingsemester.

I alla tider har extremhögern försökt övertyga allmänheten om att den som vågar gå mot den politiskt korrekta elitens påbud, är modig. Då hen också säger något förbjudet. 1979 säger Per Engdahl, grundare till fascistorganisationen Nysvenska rörelsen att: "invandringen hör till de närmast tabubelagda i en fri svensk debatt". Idag finns de som talar om trånga åsiktskorridorer och samtalsklimat utan mod, som varken medger eller ser hur de talar med extremhögerns språk.

Han gjorde intervjun samma år som rörelsen Bevara Sverige Svenskt grundades. De kom att omfamna Engdahls idéer. Några år senare bildar rörelsen ett parti, och några årtionden senare blir partiet landets tredje största.

Samma land där den strukturella rasismen fortsätter stänga icke-vita ute. På arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden. Samma land där det är rasismen som talar om ett samtalsklimat utan mod.

Vad är mod? De senare åren har jag haft privilegiet att omge mig med många aktivister, inte minst dem jag lärt känna genom rörelsen Tillsammansskapet. De som sällan kallar sig modiga, men som förkroppsligar själva definitionen av mod. Mod är att organisera sina grannar i lokalsamhället mot rasism, samtidigt som man dagligen riskerar att springa på den lokala nazisten vid Ica-affären. Det är att gå hem, sent på kvällen, livrädd för att stöta på grannen som föraktar en som en följd av aktivismen. Och dagen efter stå på torget och hålla brandtal. Det är att välja att säga ifrån vid fikabordet. Mod är att ställa sig framför marscherande, våldsdömda nazister, och höja näven.

"För de som talar om åsiktskorridoren är inte ute efter att lyfta på locket i känsliga frågor. De verkar bara vilja kunna driva sin linje utan att få mothugg", skrev min kollega Daniel Poohl på Expos sajt för ett tag sedan. Vilket också är precis det texter om ett samtalsklimat utan mod, eller trånga åsiktskorridorer synliggör.

Det är magstarkt att skriva att det är de som förespråkar rasism som riskerar utfrysning, när rasism är allt annat än en marginaliserad idé. Den flyttar fram sina positioner, nedmonterar villkor och skiftar politiken högerut.

Att använda sin plattform till att slå neråt har aldrig varit modigt. Mod är och har alltid varit de som fortsätter varna för splittringspolitik. Inte de som banar vägen för dess förödande konsekvenser.