Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Bilan Osman

Mina föräldrar kunde varit siffra i statistiken

Kropp nummer 132. Det är allt som står på hans kista. Och jag vill mer än någonting annat berätta om honom. Jag vill berätta om hans förhoppningar och hans mål. Jag vill berätta om allt han förlorade i flykten, om musiken han lyssnade på, hans drömmar om att bli författare, läkare eller om hur han än var för ung för att veta vad han ville bli.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vill så gärna skriva hans namn. Ge honom ett ansikte. Göra honom till en människa. Berätta hans berättelse, så att andra skulle kunna berätta den vidare. Berätta det för att hålla hans minne vid liv. Berätta, så att han inte dog förgäves. Men jag kan inte det. Han blev inte mer än nummer 132. En namnlös tonåring som dog för att leva. Han var bara nummer 132 i raden av alla namnlösa kroppar som begravts.

När jag tänker på de människor som dött för drömmen om ett bättre liv, tänker jag på dem med en sorg. Deras död är för verklig för mig. Jag har aldrig upplevt flykten, men jag är ett barn till flyktingar.

Jag förkroppsligar mina föräldrars andra chans. Och de bär sina ärr utanpå. Såren från kriget, gömställena, politiken, sjukdomarna och närainpå-döden, läker än. Mina föräldrar skiljer sig inte ifrån någon av alla dem som befinner sig på överfulla båtar med ingenting annat än hoppet i ryggsäcken. Mina föräldrar kunde ha varit siffran i statistiken, en liten del av en ansiktslös och avhumaniserad massa.

Över en vecka har gått sedan hundratals människor förlorade sina liv i Medelhavet. Och det är inte sällan jag hör hur händelsen beskrivs som en olyckshändelse, eller det oundvikliga. Men det är inte en konsekvens av en naturkatastrof, eller ett isberg som en sett för sent. Bara sedan år 2000 har 25 000 flyktingar dött i Medelhavet.

Det är inte båtarna och havet som tar deras liv, det gör gränserna. Det gör det politiska projektet vi kallar nationalstaten och det gör bristen på bättre alternativ. Eller, som någon sa, "ingen sätter sitt barn på en båt, om inte vattnet är säkrare än land".

Det är i stunder som dessa, då hundratals begravs, som vi påminns än en gång om hur världen kan ha accepterat döden i Medelhavet som ett naturligt tillstånd. Som något oföränderligt. Det är för somliga lättare att (med rätta) attackera människosmugglare som är ett reellt hot mot flyktingar, men inte samtidigt attackera systemet som skapat dem. Bättre förutsättningar för flyktingar skapas inte genom krafttag mot människosmugglare, det skapas genom bättre vägar hit och visionen om att på sikt skapa en värld där en människas födelseort inte ska vara en fråga om liv eller död. En nationslös värld. Och allt arbete för att förhindra att fler dör i massgraven Medelhavet, måste genomsyras av visionen om öppna gränser.

Kropp nummer 132 var en människa. Han hade ett namn. En dröm. Men allt vi vet är hans biologiska kön och hans ungefärliga ålder. Kanske hade vi vetat mer om han var ett offer i Estoniakatatrofen, kanske hade vi då sörjt honom som ett kollektiv.

Men förhoppningsvis kan vi i framtiden se tillbaka på det här och känna att vi gjorde allt för att hedra hans minne. Och det gör vi inte genom att tala om människosmugglare som fyller båtar till bristningsgräns, likt talespersonen för FN:s flyktingorgan.

Det gör vi genom att riva alla murar.