Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Bilan Osman

I sommar besöker jag äntligen Somalia

I sommar ska jag för första gången i mitt liv besöka Somalia. Jag åker till hamnstaden Bosaaso där mina morföräldrar och närmsta släkt fortfarande bor kvar. Det känns både nervöst och spännande. Men framför allt surrealistiskt. Äntligen händer det. Jag ska göra det jag talat om att göra så länge jag kan minnas.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Min relation till Somalia har alltid varit diffus. Det är landet som kom att bli berättelsen mina föräldrar nattade oss till innan läggdags. Landet som lämnade min mor till att bli ett ensamkommande flyktingbarn. Landet som fängslade min far och tvingade honom till politisk asyl. Det är landet som närt bitterhet, saknad, glädje och apati vid sin barm.

Ja, min relation till Somalia har alltid varit diffus, stundvis mer oklar än innan. Trots det har den samtidigt alltid varit glasklar.

Den har med åren klarnat än mer, och kanske vuxit sig starkare. Den vilar bakom främlingars frågor om vart jag kommer ifrån. Den är mina föräldrars löfte om en ljusare framtid.

Det har gått 30 år sedan min far kom till Sverige, och 25 år sedan min mor kom. Diktaturen finns inte längre kvar, och kriget är inte längre lika närvarande. Landet är dock långt ifrån stabilt.

 

I Migrationsverket senaste rättsliga kommentar om säkerhetsläget i Somalia läser jag: "Den situation av konflikt mellan såväl regeringen och väpnade grupper samt mellan flera sådana väpnade grupper som förekommer i Somalia är sådan att urskillningslöst våld förekommer". Terrorgruppen Al Shabaab kontrollerar flera områden, och de väpnade konflikterna är livsfarliga. För att inte tala om de brott mot mänskliga rättigheter som förekommer, inte minst kopplat till Al Shabaabs tvångsrekryteringar, och det hänsynslösa våldet mot kvinnors kroppar.

Trots det vill jag dit. Jag vill se mammas grundskola. Krama mormor. Se havet och känna ett lugn inför att jag tillslut gjorde det. Jag åkte till Somalia. Och jag trodde aldrig att den dagen skulle komma.

För min generation som fick privilegiet att växa långt ifrån kriget, och inte med mer än föräldrars ömmande sår har uppväxten präglats av en längtan inför det okända. Som liten gick jag till sängs om kvällarna och tänkte på mina morföräldrar, kusiner, morbröder och mostrar. Människor jag aldrig träffat, och egentligen inte känner, men som jag samtidigt saknar.

 

För även om Somalia inte är mitt hemland, och inte heller någonsin kommer att bli det, är det ett land jag värnar om. Inte för min skull, inte för idén om nationalstatens skull, men för min familjs skull. För mamma som ibland fortfarande, 25 år senare, talar om att hon på ålderns höst vill flytta hem igen.

2002 publicerar DN ett längre reportage om min fars flykt till Sverige. "Jag uppfostrades till att tro att jag bara kunde leva i Somalia, säger Abdimajid Nur Osman. Men jag tvingades att fly, och jag ångrar inte att jag flyttade till Sverige. Här har jag kunnat skaffa mig utbildning och ett bra jobb. Jag har lärt känna världen [...]".

Det är genom mina föräldrar som jag fått lära känna världen. Och jag är glad över att jag fått den möjligheten. Men kanske ännu gladare är jag över att jag äntligen kommer få besöka den värld som så länge varit en del av min.