Bilan Osman
I dagarna är aktionen aktuell mot bakgrund av en ny dokumentär om protesten. Protesten är kraftfull och det är som Masih Alinejad säger i en intervju: "We only have Facebook, social media and our words to each other while the Government has guns, bullets and power. This is not a fair war."
Deras krav ska vara självklara. De vill slippa bli en av de 3,6 miljoner kvinnor som bara det senaste året i Iran har blivit varnade, fått böter eller blivit arresterade av polisen för att de bär en "olämplig klädsel". De vill kunna äga sig själva.
När jag det senaste året har följt hur medierna bevakar den här aktionen kan jag inte släppa känslan av att det finns en obehaglig västerländsk blick på den. Att många som skriver om protesterna dragit den beklagliga slutsatsen att protesten handlar om hijaben i sig, och att frihet enbart kan komma när man tar av sig den.
Förra året skrev Maria Haldesten en ledarkrönika i Göteborgs-Posten om aktionen och drog paralleller till hijabuppropet som jag bland andra var initiativtagare till. Hon skriver: "Det får mig att tänka på Åsa Romson. Hon var en av dem som lät fota sig MED slöja under förra höstens svenska "slöjuppror". [...] Det kräver dock politiker på alla nivåer som förmår agera mot förtryck i stället för att aningslöst haka på tveksamma aktioner."
Så talar den västerländska blicken. Den ser inte hur hijabuppropet handlade om samma sak som "My Stealthy Freedom". Att det handlar om kvinnor som själva vill kunna bestämma över sina kroppar, utan att en patriarkal regim, omgivning eller ett patriarkalt rasistiskt våld flåsar dem i nacken. Jag hatar den blicken. Den som gläds åt aktioner som "My Stealthy Freedom", inte för att det är en aktion som visar styrkan som finns hos kvinnor som på riktigt utmanar en regim med ingenting annat än visioner, utan för att den aktionen ligger närmast västvärldens bild av vad frihet är och innebär. En blick som reducerar innebörden av frihet. För frihet är inte att ta av sig hijaben. Inte heller är det att ta på sig den. Frihet är självbestämmande.
"My Stealthy Freedom" protesterar mot den påtvingade hijaben, inte mot hijaben i sig. Men den här frågan kan aldrig reduceras till att handla om klädesplagg. Det är en fråga om kvinnokroppen som alltid tillhör någon annan. Och det krävs mod att utmana patriarkatet. Det krävs mod att ta av sig en påtvingad hijab i ett land där man genom det riskerar fängelse. Och det krävs mod att ha på sig hijab i ett land där man genom det riskerar att utsättas för ett sexuellt och antimuslimskt våld i det offentliga rummet.
Kampen för våra fria kroppar pågår globalt, och tar sig uttryck på flera sätt. Ingen kan definiera den kampen åt oss. För att den kampen ska stärkas krävs det att vi ser varandras parallella kamper. Att vi ser den i Iran, i Frankrike, i Saudiarabien och i Sverige. Det krävs att vi ser varandra för att vi ska kunna uppleva styrkan som finns när systerskapet praktiseras.