Bilan Osman
En bok som får läsaren att förstå hur blicken på Dom Andra skapades, och hur främlingskapet kom till. I diskussionerna som uppstått i kölvattnet av Köln och festivaler som We are Stockholm, har jag ofta tänkt på den.
För drygt en vecka sedan skrev RFSU:s företrädare i SvD, med anledning av händelserna i Köln: "En stor del av de ensamkommande flyktingpojkarna kommer från samhällen med normer kring kön och sexualitet som på många sätt skiljer sig från det svenska majoritetssamhällets."
Jag förvånades än en gång över hur det så slentrianmässigt kan talas om samhällen med särskilda normsystem, som är så väsensskilda andra delar av världen (läs: västvärlden). Och om människorna som påstås sakna alla former av grundläggande kunskap om sexuellt våld.
Det finns inget land i världen där sexuellt våld, generellt, är socialt accepterat. Jag upprepar: inget. Idén om att människor ifrån Afghanistan eller Syrien är omedvetna om att det är fel att utöva sexuellt våld är inte enbart felaktig, utan även i grunden farlig.
När Gallup för några år sedan släppte den mest omfattande undersökningen som gjorts i flera länder i Mellanöstern visade den dels på de stora skillnaderna som finns i dessa länder. Där ett land som Tunisien valde in 27 procent kvinnor i parlamentet. Vilket kan tyckas vara lite, men är betydligt bättre än USA med sina 17 procent (20 procent i dag).
När det gäller frågan om kvinnlig rösträtt tycker majoriteten i dessa länder, trots korrupta regimer och diktaturer, att kvinnor ska ha rösträtt. Förra året på den internationella kvinnodagen släppte "Varieties of Democracy institut" en undersökning om kvinnors egenmakt i Mellanöstern. Den visade att kvinnors egenmakt, i form av rätten till en politisk delaktighet, med åren blivit betydligt bättre i regionen.
Det innebär självfallet inte att misogyni är ett icke-problem i regionen. Tvärtom. Och det innebär inte heller att patriarkatet inte tar sig uttryck på olika sätt, i olika kontexter, sammanhang, och länder.
Men vad undersökningarna talar om för oss är ytterst relevant. Det visar dels på hur kvinnors villkor förbättras i takt med hur långt landet kommit i sin demokratiprocess. Att synen på kvinnors kroppar hänger ihop med synen på exempelvis yttrandefrihet. Men framför allt visar undersökningarna att samtidigt som diverse politiker och organisationer i Sverige vill utbilda ensamkommande flyktingpojkar i bland annat jämställdhet, i syfte att lära dem att sexuellt våld är oacceptabelt, har flera av de länder de flytt ifrån dessförinnan satt i gång jämställdhetsarbetet.
Den senare tidens debatt avslöjar än en gång hur män ifrån Mellanöstern och Nordafrika fortfarande betraktas som barbarer som måste civiliseras.
Jag tänker på Björks bok och kan inte låta bli att dra paralleller. Den resenär som beskrevs i boken, som under 1800-talet åkte flera hundra mil för att porträttera Orienten finns kvar än. Idag kommer hen dock i form av vår offentliga debatt. Idag maskerar sig hen med slagord som jämställdhet.