Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Bilan Osman

De ser inte hur de genom sina utspel valde splittring

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag växte upp i ett arbetarklasshem. Med en mor som skrubbade toaletter och slet ut sig i äldrevården för att få ekonomin att gå ihop. Uppväxten med henne lärde mig om vikten att solidarisera sig med arbetarklassen, även om en som jag gjort en klassresa.

En arbetarklass som i mångt och mycket har förändrats. Som i dag även består av kvinnor i hijab, romer och flyktingar.

Det är inte sällan jag träffar många av dessa människor, antingen privat eller genom jobbet, som med uppgivna röster berättar om hur de inte känner sig representerade i svensk politik. Som med uppgivna röster talar om hur de som gjort anspråk på att representera arbetarklassen många gånger motarbetar den. Exkluderar stora delar av den.

 

När debatter som den om förorten där kvinnor förtrycks av det som en debattör kallade för "skäggiga skuggor" rasade i somras, fanns det många som uppgivet såg på en vänster som svartmålade orten.

Självfallet är kvinnoförtryck ett problem som finns i Husby, Tensta och Rinkeby. Men det är likväl ett problem i min hemkommun Täby.

Och när förortens kvinnoförtryck målas ut som ett mer problematiskt kvinnoförtryck än den som exempelvis uttrycks i vita medelklassområden - av de som i samma andetag hävdar att de representerar arbetarklassen - är det illa.

Eller som när könsseparata badtider var uppe för diskussion.

Könsseparata badtider som alltid funnits i Sverige men blir en diskussion först när det kan användas som slagträ mot muslimer. Även då fanns det många som uppgivet noterade hur företrädare för Vänsterpartiet, partiet med feminism och antirasism som två av sina paroller, problematiserade det faktum att kvinnor vill ha en fristad till att bada, utan blickar som ständigt sexualiserar dem. Och att några av dem vill ha rätten att göra det iklädda burkini utan att få höra om hur förtryckta de är.

 

Jag tänker ofta på de människor jag växte upp med. På alla de som fortfarande finns i min närhet. Som inte har en plattform att föra sin talan på. Som inte har morgonsofforna, kultursidorna eller det kulturella kapitalet att föra akademiska diskussioner på sociala medier. Jag tänker på när det häromveckan anordnades en fest. "Klassfesten".

Enligt eventsidan på Facebook hade den som syfte att ena arbetarklassen under budskap som "kamp, solidaritet och jämlikhet". Över 1 000 personer tackade ja till att närvara. Även om det i själva verket inte var en fest för arbetarklassen utan snarare än fest för vänstermänniskor som har råd att betala 300 kronor vid dörren, såg jag detta som ett fint initiativ.

Iallafall tills jag fick veta att en av de inbjudna artisterna är en person som spridit antisemitism och hyllat det högerextrema Partiet de Fria, vars ledare hyllat det numera nedlagda Svenskarnas parti.

 

Det är en skam att Vänsterpartiet som fortfarande har antirasism som en paroll, enbart har en folkvald, i hela Sverige (såvitt jag vet) som bär hijab. Att arbetarklassen många gånger måste förlita sig på samma vänster som genom flera utspel exkluderar dem.

Det är en skam att det finns de inom vänstern som sprider tankegångar som försämrar villkoren för våra kamrater. Och att samma människor skriker "splittring" när andra påtalar detta, samtidigt som de inte ser hur de genom sina utspel valde splittring framför sammanhållning.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!