Bilan Osman

Bilan Osman: Hiphop är mer än musik

Häromveckan såg jag filmen "Straight Outta Compton". Den handlar primärt om rapgruppen N.W.A, men kom att avhandla så mycket mer. Socioekonomisk marginalisering, våld, droger och en uppfylld önskan om att lämna allt för att bli musiklegend.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Några dagar efter mitt biobesök uppgav P3 Nyheter att SF under flera premiärvisningar av filmen haft ordningsvakter som viserat biljetterna. SF motiverade det med att filmen har ett "hiphopbudskap", lockar "en publik som kanske inte är så van vid att gå på bio" och är "kritisk till polisen".

När jag läste nyheten fördes tankarna till en av filmens scener. Rapgruppen sitter på en presskonferens när en reporter ställer sig upp och uttrycker sitt missnöje över deras musik som hon menar glorifierar gängvåld och droger. Ice Cube, en av gruppens medlemmar, tar mikrofonen och svarar att deras konst inte är något annat än en reflektion av verkligheten.

Just den scenen är tidlös. Hiphopen har flera årtionden på nacken, men beskrivningen av den har inte ändrats särskilt mycket genom åren. Det är ligisternas musik. Den som förstör ungdomen.

Hiphopscenen har aldrig varit opolitisk. Den har, för att återigen referera Ice Cube, alltid beskrivit den verklighet många i socialt och ekonomiskt utanförskap känner igen sig i. Kanske var det därför jag växte upp med hiphopen. Jag lyssnar på det mesta, men hiphopscenen är hemma för mig. Det var Nas "Illumatic", Public Enemys "Fear of a black planet" och Dre:s "The Chronic" jag växte upp med. Det är en musikstil som spränger upp dörrar genom representation och kräver allmänhetens uppmärksamhet utan att ursäkta sig.

Jag älskar den. Även om min kärlek till hiphopen har uttryckts i mer pinsamma situationer, såsom när jag och en barndomsvän skrev ihop några dåliga rim och ställde oss på en scen i Linköping för att rappa.

Ordningsvakterna hos SF säger något om samhällets ovilja till att ta ansvar. Det är enklare att skylla på (i det här fallet) ofta icke-vita ungdomar som åker in för att se på en film om en grupp de gillar, att utmåla ungdomar till att vara en publik som inte är van vid att gå på bio, eller är kriminella, än vad det är att skylla på den verklighet som hiphopen beskriver och ungdomar känner igen sig i.

Hiphop är mer än musik. Det är det marginaliserade folkets dagbok. Ordningsvakter som river biljetter på biosalonger, SF som talar om en biopublik som inte är vana vid att gå på bio, och frågor om huruvida musiken glorifierar våld, är ännu en i raden av många anledningar till att den fortsätter existera. Att den fortsätter behövas och efterfrågas.

När musiken som konsumeras av icke-normativa kroppar misstänkliggörs, förlöjligas eller ifrågasätts, oavsett om vi talar om icke-vita ungdomar från orten eller unga flickor som lyssnar på pojkband, är det ett symptom på något större än musik. Det är ett symptom på ett samhälle där de exkluderande finrummens intressen är det enda som förtjänar att hyllas. Därför kan det aldrig accepteras att hiphopens publik möts av ordningsvakter.

Det kan aldrig accepteras att musiken som fostrat generationer, kanaliserat deras ilska och glädje, formulerat deras kamp och passion, utmålas som farlig.

Det enda farliga är att verkligheten som hiphopen beskriver bekräftas av sättet dess publik behandlas.