Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Bilan Osman

Antisemitismen varken slutade eller började med Förintelsen

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sverige 2016. En familj promenerar vid sidan av vägen på Föreningsgatan i Malmö. Det är rabbinen Shneur Kesselman, hans hustru och deras barn. De är uppklädda och på väg för att fira påsk i synagogan.

En bil kör förbi, rutan vevas ner och en man i 20-årsåldern skriker: ”jävla judar”.

Ett år tidigare hade rabbinen varit med i ”Uppdrag granskning” i SVT. I programmet berättar han om hot, trakasserier och om gången då någon kastade en flaska mot hans huvud.

Redan 2011, efter bara sju år i Sverige, berättar han i DN om pärmen som finns hos Malmöpolisen. Ett åttiotal anmälningar har registrerats, alla inlämnade av honom. Men händelsen på påskdagen är första gången en av hans anmälningar lett till ett åtal.

”Fruktansvärt. Känns som 30-talets Tyskland”, skriver en Facebook-vän och länkar till SVT:s artikel om händelsen.

 

Några veckor efter att rabbinen attackerats publicerar Aftonbladet Kultur en första maj-affisch. Det är konst och design-duon "Kort Stubin" som har utgått ifrån det första svenska nazistpartiets partiprogram. Men där judar nämns har Kort Stubin strukit över och ersatt det med andra ord som "babbar", "parasiterna" och "mångkulturelit".

Det är alltså första maj, nazister marscherar i Borlänge och Aftonbladet Kultur väljer att förminska samtida såväl som historisk antisemitism.

På sin blogg skriver Svenska kommittén mot antisemitism om just detta fenomen. Under rubriken "Antirasismens antisemitismproblem" skriver de: "Få diskussioner om rasism förs i dag utan att retoriska grepp av typen 'hade det gällt judar så hade reaktionerna sett annorlunda ut' eller 'byt ut X, Y, Z mot judar'. Därigenom frammanas en bild av ett samhällsklimat där judar i motsats till andra utsatta kategorier alltid omhuldas och där antisemitismen i motsats till andra rasismer är bannlyst [...]"

Antisemitismen är inte ett avslutat kapitel. Den varken slutade eller började med Förintelsen. Den lever och gror, hos radikalnationalismen, däribland Sverigedemokraterna, vars företrädare vid flera tillfällen uttryckt antijudiska påståenden.

Den gror hos dem som gärna använder Israel som en projektionsyta, inte för en välbehövlig kritik mot exempelvis den olagliga bosättarpolitiken, men i stället för sin antisemitism.

 

Den finns i Umeå där några av stadens judar, i senaste numret av Expo, berättar om hur de aldrig haft en naturlig plattform i stadens samhällsliv. Om hur de känt sig exkluderade, och rädda för att bära kippa.

"Väldigt få judar, för att inte säga ingen, vågar bära kippa i centrala Umeå. Man är rädd för konsekvenserna, att drabbas av glåpord eller värre", säger Sylvia Bäckström, medlem i judiska föreningen i Umeå.

Scenen som utspelade sig på Föreningsgatan skedde inte på en påskdag i 30-talets Tyskland. Den skulle kunna ha gjort det. Men det gjorde den inte. Det var i år. I Sverige. Här och nu.

Det var en familj som bara ville fira påsk, men som i stället utsattes för en hänsynslös och systematisk rasism. Det är en farlig oförmåga, att inte kunna se samtiden. Det trots att vi lever i en samtid där rasismen flyttar fram sina positioner, och dikterar villkoren för många av landets minoriteter. Däribland judar.

En antirasism som tror att judehatet slutade vid Förintelsen, är en antirasism utan antirasism.