Atilla Yoldas
Psykiatern, som jag om någon timme skulle möta i debatt inför publik, skakade min hand när vi möttes på Södra teatern i Stockholm.
Föregående veckor hade jag ägnat åt research. ”Myt”, ”konspirationsteorier” och ”trams” är ord som David Eberhard använder för att beskriva det jämställdhetsarbete som jag står för.
Hur fan ska det här gå, tänkte jag.
Vår debatt leddes av samtalsaktivisten Navid Modiri och intill mig satt jämlikhetskämpen Elin Sundin som grundat Maktbyrån. Vetskapen att Modiri tidigare bjudit in högerextrema och rasistiska röster som Ingrid Carlqvist (som förnekar Förintelsen) och Daniel Lampinen (som delar in människor i raser) fick mig att tvivla på mitt beslut att ställa upp i debatten.
Och ju mer tid vi tillbringade på scenen, desto längre från Modiri och Eberhard hamnade vi.
Pikarna mot jämställdhetsrörelsen möttes av applåder och hånskratt. En dov basröst utbrast ”ALDRIG!” när Elin Sundin nämnde rimligheten i att pappor borde tillbringa mer tid med sina barn.
Eberhard hyllades dessutom av publiken för sin lösning på mäns våld: att kvinnor ska ”sluta ligga med psykopatiska män utan preventivmedel”, som om det vore kvinnornas fel eller ansvar.
Jag förstod att vi inte skulle hålla med varandra. Istället försökte jag få syn på mannen i publiken som högljutt proklamerade att han minsann inte tänker tillbringa lika mycket tid med sina barn som sin partner. Jag kunde inte lokalisera honom i det mörka publikhavet.
Särskilt påtagligt blev det när frågan ”vad skulle du vilja förändra hos din egen maskulinitet” ställdes till Eberhard. Psykiatern blev tyst en stund. Sedan sa han:
– Jag vet inte. Jag är en jämställd och modern man.
Han är långt ifrån den enda mannen som vägrar rannsaka sig själv, inte ser sina privilegier i samhället och som motarbetar den feministiska kampen, det visste jag redan.
Vi vill förändra de normer som lägger grunden för machokultur, sexism och våld
Min blick sökte efter män i publiken som nickade eller gav någon form av gest, vad som helst, för att visa att de genomskådar Eberhards retorik. En man som förstår att diskriminering, trakasserier och övergrepp mot kvinnor inte är åsiktsfrågor. Som fattar att ojämställdhet är en realitet, belagd med gott om fakta.
Jag letade i publiken efter bekräftelse från män som förstått att vi gynnas av att jobba med de negativa delarna av mansrollen.
Jag såg ingenting.
Elin Sundin och jag valde i debatten, liksom i vårt dagliga arbete, att fokusera på lösningar där skulden inte läggs på kvinnor. Vi vill förändra de normer som lägger grunden för machokultur, sexism och våld och kämpar för att privilegier ska användas för att skapa ett mer inkluderande samhälle där alla kan vara med och bidra till något positivt. Men allt jag hörde på scenen var David Eberhard tala om biologiska skillnader och Navid Modiri om saker som han tycker kvinnor gör fel. Vad ville de egentligen uppnå?
Jag ville tro på Eberhards ord om att vi skulle hålla med varandra, men det var inte möjligt. Vi utgick från olika perspektiv med olika avsikter. Besvikelsen bottnade i mig att jag inte lyckats nå fram till mina meningsmotståndare. Debatten kändes som ett misslyckande och jag borde aldrig ha ställt upp, tänkte jag.
Men besvikelsen gav vika ungefär tio minuter efter att vi klivit av scenen. Något hände som fick mig att tänka att de 45 minuterna jag tillbringade på Södra teatern hade varit värda varje sekund.
Jag gick nerför trapporna, på väg hem, när en ung man iklädd en färgglad skjorta stoppade mig. Blicken var inte granskande eller hård. Han log varmt när han skakade min hand och sa:
– Tack.