Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Atilla Yoldas

Vi ignorerar att det är män som är förövarna

Just nu trendar hashtaggen #metoo på sociala medier. Foto: / NTB scanpix / TT NYHETSBYRÅN

När hon berättade om sin dåvarande pojkväns övergrepp satt jag med ögonen uppspärrade och munnen sluten. Hon pratade om den nedlagda polisanmälan, bråken och skamkänslorna. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag stöttade henne, fördömde hans handlingar och beskrev honom med olämpliga ord. Sedan tog tystnaden över. Jag fanns där för henne, men jag konfronterade aldrig honom.

Samma tystnad talar nu för män världen över.

Parallellt med att anklagelserna om våldtäkter, sexuella övergrepp och sexuella trakasserier haglar mot den amerikanske producenten Harvey Weinstein går kvinnor samman med ett unisont budskap: Weinsten är inte en enstaka förövare. Antalet kvinnor som har använt #MeToo för att visa problemets omfattning är mäktigt men föga förvånande.

Jag har bara i mitt eget flöde sett hundratals kvinnor vittna om mäns sexuella våld. Samtidigt har jag bara sett en enda man ta ansvar.

 Alla känner kvinnor som har utsatts för sexuella övergrepp, men plötsligt känner ingen förövarna. Genom männens frånvaro och tystnad befästs den orimliga bilden av våldtäktsmannen som en enskild, utstött individ vars handlingar inte kopplas till en struktur, trots de maskulina brödsmulor han lämnat efter sig.

Vi fokuserar på att det är våra systrar, flickvänner och mammor som drabbas och ignorerar att det är våra bröder, pappor och killkompisar som är förövarna.

Män måste inse att vi inte är riktigt så oskyldiga som vi vill vara. Många av de män som inte har varit tysta under #MeToo har i stället försökt kapa rörelsen med ord som symboliserar ett tydligt budskap:

Men jag då?

Om vi ska prata om dig ska vi göra det rätt. Vi ska tillsammans rannsaka oss själva och reflektera kring hur vår maskulinitet kan bidra till en våldtäktskultur eller giftiga machostrukturer. Låt mig börja.

Jag har också känt mig kränkt och misstänkliggjord när jag buntats ihop med andra män.

Jag har också mansplainat, förminskat och skrattat åt misogyna ”skämt”.

Jag har också ignorerat killkompisar som har gått över gränsen.

Jag har också tjatat när tjejen hellre velat sova.

Jag har också suttit i tystnad när kvinnor skrikit sig hesa om mäns övergrepp.

Frida Boisen, och många andra kvinnor, undrar var vi män är i debatten. Nu är det din tur att delta.