Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Atilla Yoldas

Varför vägrar så många pappor säga dessa ord?

Expressens kolumnist Atilla Yoldas skriver om ”ett misslyckande för alla män”.
Foto: SHUTTERSTOCK

Väldigt få barn vänder sig helst till sin pappa när de behöver stöd.

Det är ett misslyckande för alla män.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tårarna har runnit flera gånger sedan vi hämtade henne.

”Alltså åh, jag älskar henne” har jag sagt flera gånger, högt.

Och ”Jag älskar dig” till henne med en larvig, varm röst, trots att hon inte förstår.

Känslan av det nya ansvaret tar plats i bröstkorgen när jag ser vår lilla bebis som rör sig försiktigt i sin bädd, gör sig hemmastadd. Ibland letar hon efter våra blickar med sina ögon i två helt olika färger: ett kristallblått och ett mörkbrunt.

Jag och Johanna har äntligen fått vårt efterlängtade tillskott, men i klassisk bemärkelse kan vi inte kalla oss för ”familj” och jag kan inte (utan att känna mig extremt pinsam) kalla mig ”pappa”. Till störst del beror det på att vår fem månader unga dotter är en Siberian Husky. 

Kommer mina barn känna sig trygga med mig? Accepterade? Älskade?

Men tankarna går onekligen dit, till föräldraskapet, mer nu än tidigare. Vi vill ju skaffa barn i en framtid som inte känns avlägsen. Främst är det frågor som dyker upp. Hur kommer jag bli som pappa? Kommer mina barn känna sig trygga med mig? Accepterade? Älskade? Det är nästan märkligt hur mycket jag börjat tänka på och desperat googla föräldraskap under morgonpromenaderna med vår valp.

Tankarna börjar nästan alltid vid min egen pappa.

Till skillnad från många har jag haft en närvarande farsa som sagt ”jag älskar dig” till mig sedan så tidigt jag kan minnas och senast i dag. Jag har också haft turen att växa upp med en bonuspappa. Två kärleksfulla, närvarande fadersgestalter som jag kunnat anförtro hemligheter, lära mig från, skämmas för och svara ”jag älskar dig också” till. Och det gick ju relativt bra för mig ändå. Så vitt jag kan bedöma själv har jag kommit in i vuxenlivet med en sund relation till mansnormer, utan aggressiva eller fientliga tendenser och utan känslan av att ha blivit övergiven.

När jag ställde frågan rakt ut i sociala medier kom jag i kontakt med fler än 200 personer, en väldigt stor andel av alla som svarade, som aldrig fått höra ”jag älskar dig” från en pappa.

”Min farfar sa aldrig att han älskar min pappa förrän på dödsbädden”, sa en av personerna jag pratade med. ”Han fick aldrig höra det själv, från sin pappa”, svarade en annan. Mönstren är tydliga och har mycket gemensamt med den traditionella mansrollen där en patriark driver familjen mer som ett företag än som en grupp känslofyllda människor som är i behov av relationer. Spåren som lämnas hos de vuxna barnen blir ofta och föga förvånande otrygghet, osäkerhet och känslomässig distans till andra. Och de är många.

Tre ord som kanske kunde göra skillnad för så många.

Det vrider sig inombords. Tänk om jag också skulle bli så avståndstagande och kall, som pappa? Att trauma, heder, stolthet, maskulinitet eller något annat hamnar i vägen någonstans?

”Jag älskar dig”.

Tre ord som kanske kunde göra skillnad för så många som aldrig fått höra dem från sin pappa. Som kanske är en av orsakerna varför bara tre procent av barn väljer att prata enbart med farsan när de behöver stöd, enligt en undersökning från SCB.

Allt det här är en påminnelse:

Mina barn ska inte vänta till min dödsbädd. Jag älskar dem redan och de är inte ens här än. Samtidigt känner jag att det inte är min plats att ge andra pappor råd, jag är trots allt en snubbe som säger ”jag älskar dig” till sin hund.

Lyssna på dem som aldrig fått höra orden i stället.


LÄS MER: Atilla Yoldas: Paolos starka uppmaning till andra killar och män