Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Atilla Yoldas

Varför sviker vi unga i pandemin?

Jag umgicks med vänner och höll fast vid mina rutiner under mina tonår.

Det som nu så många förlorat med corona.

Jag var tyst om det som påverkade mig - och höll mig knappt över ytan.

Skulle jag ens klarat osäkerheten om jag var ung nu, under pandemin?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag slungas tillbaka till min uppväxt när jag läser orden från forskaren Farzaneh Badinlou. Till det slitna omklädningsrummet i pastellfärg och trängseln i korridorerna efter lektionerna. Det sociala spelar in för att förebygga psykisk ohälsa, konstaterar Badinlou.

Det var tack vare mina vänner som jag tog mig framåt i skolan, men skolan blev också ett helvete på grund av mina ovänner. 

Jag upplevde gott om ångest utan att en pandemi ens var inblandad.

Jag hade tur i oturen att jag trakasserades i en tid när internet inte hunnit bli tillräckligt stort för att användas som vapen. I dag kan Snapchat vara ett knogjärn och Instagram en kniv. Särskilt när många unga nu tvingas vara hemma och oftare vänder sig till nätet.

Samtidigt försvinner nu ungas extrajobb, relationer känns ljusår bort och rutiner rinner ut i sanden. Det är inte konstigt att många unga känner sig ensamma och isolerade. Det är svårare att hålla i gång de positiva sociala relationerna på distans. Och det som förekommer bakom stängda dörrar för många som tillbringar mer tid hemma blir än tyngre när inte ens skolan kan vara en temporär tillflyktsort.

Har förlorat anledningarna till att orka

Pandemin har onekligen förändrat våra liv snabbt. Många unga har varit hemma större delen av året och är fortfarande på distans från skolans fysiska miljö. Den stress som kan komma av att studera hemma blandas med ytterligare stress från att tillbringa mer tid på nätet.

Vi vet att ungefär en fjärdedel av unga i mellanstadiet och en femtedel i högstadiet har utsatts för kränkningar under 2020, enligt en rapport från Friends. Ofta handlar det om etnicitet, sexualitet, kön eller funktionsvariation. 

Just nu befinner sig alldeles för många unga på en plats där den tydliga grunden för psykisk ohälsa redan är lagd. Många upplever att de förlorat de största anledningarna till att hålla huvudet ovanför ytan och orka.

Gör vi vuxna verkligen tillräckligt för er? Jag tror inte det.

Vi ska lyssna på Ruth, Bienvenue och Elsa som berättar om hur det är att vara ung i pandemin. Vi behöver ta ansvar när de berättar om ett drabbat psyke, om melankolin och uppgivenheten. 

Vi måste också ta ungas situation på allvar. Varför sviker vi dem i pandemin?

Vuxnas ansvar att hjälpa

Vi vet mer i dag än vi visste när jag växte upp. Det finns lösningar. Och det är dags att sätta i gång, på riktigt.

Jag önskar att jag kunde resa tillbaka till mig själv som ung, med huvudet knappt över ytan, och ge råd. Berätta för tonåriga Atilla om den psykiska ohälsa som väntar honom om han inte förebygger den och tar hjälp i tid. 

Jag vill dela med mig av den lärdom jag själv aldrig drog nytta av, som hade hjälpt mig. Det är något som jag vet fungerar oavsett om klassrummen nu ekar tomma eller ditt bankkonto är tömt.

Det jag önskar att jag hade gjort med en vän, mina föräldrar, en kurator eller faktiskt vem som helst. Det jag hoppas att du som kämpar ska göra nu:

Var inte tyst om hur du påverkas av det som sker just nu.

Sträck ut din hand och säg vad du känner högt. Det är vårt ansvar att ta emot den.

Här kan du läsa mer om hur Elsa påverkats av pandemin, om 21-åriga Ruth Shaker, 21, som blev av med jobbet från en dag till en annan, och 19-årige Bienvenue som fått svårt att sova under pandemin.