Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Atilla Yoldas

Varför rasar ni inte mot julkalendern?

”Panik i tomteverkstan” är årets julkalender som sänds på SVT.
Foto: SVT

God jul? Nej, det blir sällan så längre.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Varje år, inte sällan redan innan första adventljuset har tänts, vrålar konservativa röster i missnöje över hur decembertraditionerna förstörs. Ena året sprids det myter liknande konspirationsteorier om att luciafiranden ska ha förbjudits och andra år riktas fokus mot hur Kalle Anka-sändningen har redigerats (av uppenbart kränkande skäl). Minsta lilla förändring i de nästan hundratals år gamla svenska traditionerna kallas PK-trams, vänstersmörja och censur. Bakåtsträvande domar som faller parallellt med de första snöflingorna.

Årets jul är inget undantag.

Det beskrevs först som en tittarstorm. Men stormen visade sig snabbt handla om en handfull upprörda föräldrar som riktade kritik mot ”Panik i tomteverkstan”, årets julkalender från SVT. Dessa arga föräldrar menar att följande replik av tomten i första avsnittet har förstört julen för svenska barn:

– Nästan alla föräldrar klär ut sig till mig på julafton, och dåligt dessutom, med någon kudde som mage. De där fåntrattarna urholkar mitt varumärke, men det finns inget som går upp mot den äkta varan.

Huruvida föräldrar till små barn vill upprätthålla sagan om jultomten (utan att dubbelkolla julkalendern i förväg, om barnens lycka nu hänger på detta) får vara upp till var och en, tycker jag.

Däremot reagerar jag på bristen på ilska, reaktioner, kritik och engagemang kring annat i årets julkalender.

Är det inga föräldrar som bryr sig om att det, också i kalenderns första avsnitt, tillägnas en scen åt att skamma jultomtens kropp? Att tomtemor och deras två barn hånfullt påpekar att tomtens kropp har blivit för stor och att han omöjligen kan ”krympa” ner i storlek igen tycks inte väcka märkbar frustration hos föräldrar till barn som sett och memorerat detta.

Var är alla arga kommentarer när tomtens ångestdrivna tröstätande bemöts med hård ton?

Var är alla grupper på Facebook som kräver ansvar från SVT efter att serien gång på gång förminskar psykisk ohälsa i form av tomtens utbrändhet? Varför möts jag inte av ramaskri på nätet när tomten öppet berättar om sin belastade mentala hälsa men möts av orden ”ryck upp dig”? Var är insändarna om att ”nu har det fan gått för långt”?

Var är alla arga kommenterar när tomtens ångestdrivna tröstätande bemöts med hård ton och ”sorgligt att se dig” i julkalenderns femte avsnitt?

Eller, i samma avsnitt, när en man utklädd i tomtekläder med traditionellt kvinnliga attribut görs till ett skämt på bekostnad av transpersoner och drar hem gapskratt från grabbkompisarna?

Återigen, jag kan köpa att föräldrar vill att deras småbarn ska tro på tomten. Men att våra barn ska slippa växa upp med komplex kring sin kroppsform, oroa sig för att förminskas om de mår dåligt och vara rädda för att hånas när de är sig själva måste vara viktigare – och en given utgångspunkt.

Vilket budskap sänds ut till pojkar och flickor när de stereotypa mans- och kvinnorollerna återskapas än en gång när jultomten är fullt beroende av tomtemor, på alla sätt? Även i tomtarnas land i ”Panik i julverkstan” är vi tillbaka vid normerna som än i dag skymtar fram från 50-talet.

Tomtemor beskrivs av Johanna Lundqvist som en medberoende partner.

Här finner jag däremot tröst, i viss utsträckning. Bland annat i en insändare i Västerbottens-Kuriren signerad Johanna Lundqvist och ett inlägg hos ”Patriarkatet och jag” på Instagram av Elin Johansson, som föredömligt lyft fram det här perspektivet.

Tomtemor beskrivs av Johanna Lundqvist som en medberoende partner som gör allt för att skapa en balans i hemmet som skildras som en kärnfamilj med traditionella könsroller. ”Ett förstärkande av rådande destruktiva normer för kvinnan blir självuppoffrande och mannen ett förvuxet barn, allt inför barnens ögon”, skriver Elin Johansson.

Här är analyserna skarpa. Kritiken är välgrundad och uppfriskande, hoppingivande. De faktiskt problematiska detaljerna i julkalendern borde ta mer plats.

I stället ägnas ännu en jul åt myter och ogrundad ilska.