Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Atilla Yoldas

Svenskarnas ord fick mig att hata mig själv

Foto: Shutterstock/Anna-Karin Nilsson

Orden studsade mellan de nerklottrade väggarna i hissen.

”Jävla svartskallar”, skrek mannen mot mig, min syster och pappa.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Något förändrade mig den dagen.

Trots att jag var ett barn och att det var första gången jag hörde ordet förstod jag innebörden. Mannen, en av våra vita svenska grannar, ville oss illa. Han hatade sådana som oss.

Min identitet, som jag knappt hade hunnit reflektera kring, utmanades. Jag lyckades inte skaka av mig skammen som växte inombords.

Det var långt ifrån mitt sista möte med den svenska rasismen.

Allt från mikroaggressioner till råa rasistiska påhopp har format mig. Den där forcerade ”var kommer du ifrån, egentligen?”-frågan och kommentarer som ”men du är ju inte som de där andra invandrarna” har flera gånger än jag kan räkna väckt mig från den drömlika förnimmelsen av att stundvis passa in.

Orden, som kanske menar väl men landar fel, har fått mig att tvivla på mitt värde. Jag har varit omgiven av barn, ungdomar och vuxna som i skuggan av de svenska parollerna om ”öppenhet och tolerans” lärt sig att dissekera och vanställa olikheter.

Jag började skämmas för mitt utseende, min härkomst, min släkt. Jag vägrade studera mitt hemspråk, strävade efter att bli bäst i klassen på svenska och var till och med orolig att någon från skolan skulle få nys om min pappas brytning.

När någon hånade mitt namn som barn ville jag byta det till Martin.

När någon skrattade åt mina mörka mustaschfjun och håriga ben som pubertal pojke gjorde jag mig av med hårstråna.

När någon kallade mig ”blatte” eller ”svartskalle” som tonåring skämtade jag bort det.

Oavsett hur mycket jag försökte assimilera mig påmindes jag ständigt att det är ouppnåeligt. Jag ville bli svensk, men svenskarnas ord och särbehandling fick mig att hata mig själv.

De skrattade, segregerade, pekade och påpekade. Och jag vände deras rasism inåt.

I dag finns det en växande besatthet kring den assimilering jag upplevde genom uppväxten. Att ”svenskhet” med tillhörande traditioner och sociala koder ska värnas och att invandrare således måste förändras i grunden. Tonläget mot invandrare och invandring liksom antalen anmälningar om hatbrott har höjts sedan mina tonår.

Samma personer som kräver vår assimilering, som vägrar prata om integration, sträcker sällan fram handen. 

Det var inte förrän senare i livet, när jag lärde känna människor med samma känsla av utanför- och mellanförskap, som jag hittade min räddning. Mina nya vänner från Syrien, Irak, Somalia och Chile har omfamnat mig i den mångfald som jag i dag känner mig tom utan.

Vi enades under den motstridiga känslan av att inte välkomnas av svenskarna samtidigt som de krävde att vi skulle passa in.

Min samhörighet blev att inte höra samman.

Mina rasifierade syskon fick mig att inse att jag slösat tid åt att internalisera hatet. Det kändes plötsligt som ett svek gentemot mig själv att jag velat byta mitt namn och gömma min bakgrund. Jag accepterades för den jag är och kände mig inte längre ensam.

Jag förstod att skammen aldrig är vår att bära.