Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Atilla Yoldas

Så får vi stopp på våldtäktskulturen

Antalet anmälda våldtäkter ökade i Sverige förra året.Foto: AdobeStock

Tiotals rubriker om våldtäkter, gruppvåldtäkter och sexuella övergrepp fyller våra flöden och inte ens en hel månad har passerat sedan vi firade in 2020.

De speglar ett djupt rotat och växande problem i vårt samhälle.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Nackabo misstänks för våldtäkt.”

”Man greps för våldtäkt i park i centrala Stockholm.”

”Stureplansprofil åtalad för våldtäkter på fyra kvinnor.”

2018 anmäldes ungefär 22 500 sexualbrott, varav 7 960 våldtäkter. Under fjolåret ökade våldtäktsanmälningarna med 6 procent.

De stigande siffrorna förklaras av kriminologer som resultatet av högre anmälningsbenägenhet, större uppmärksamhet kring sexualbrott efter #MeToo och en bredare definition av våldtäkt till följd av samtyckeslagen.

Frågan som verkligen gnager är orsaken. Vad beror det på att män, som enligt samtliga siffror som finns att tillgå är förövare i nästan alla fall, våldtar i så stor utsträckning?

Det brukar låta på liknande sätt; att förövaren är ett monster, inte som alla andra, störd, rubbad, galen.

Om vi slutar fråga kriminologer, forskare och andra experter och i stället vänder oss till gemene man spretar svaren ofta åt olika håll. När jag vänder mig till mina killkompisar, manliga bekanta och främmande män och frågar varför de tror att män våldtar svarar de ungefär:

– Det är något i huvudet som inte står rätt till.

Det är så det brukar låta. Förövaren är ett monster, inte som alla andra, störd, rubbad, galen. Men minst lika ofta hör vi reaktionen ”jag trodde verkligen inte att han var kapabel till att göra något sånt”. Ja, i många fall kanske psykiska problem är en del av förklaringen.

Samtidigt vet vi att det bakom varje våldtäktsman finns åtskilliga gemensamma nämnare med alla oss andra män – normer som i relativt stor utsträckning anses vara långt ifrån störda, rubbade eller monstruösa.

Som små pojkar får vi lära oss att jaga, kräva uppmärksamhet från och sträva efter att få bekräftelse från flickor.

Som unga killar får vi lära oss att vi kommer undan med att gå över unga tjejers fysiska gränser när vi tafsar, klämmer och knuffar eftersom ”äsch, det är så killar visar uppskattning”.

Som tonårsgrabbar får vi lära oss att tonårsbrudar visst är lika kåta och vill ha lika mycket sex som vi. De bara spelar svåra och behöver övertalas – gärna med upprepade och aggressiva närmanden.

Som unga män får vi lära oss att vi får bekräftelse från andra unga män när vi ligger med många unga kvinnor, särskilt om de unga kvinnorna i fråga har varit avvisande från början.

Stora delar av våra liv kretsar kring att snacka om kvinnor som om de vore troféer.

Vi hyllar män som är sexuellt framåt och nedvärderar kvinnor med samma erfarenheter. Den tjatiga, objektifierande och sexualiserande mannen romantiseras medan kvinnan som beter sig på liknande sätt skambeläggs.

Vi kanske startar nedvärderande rykten och startar ”orre”-konton (ordet är synonymt med ”hora”) i sociala medier där vi hänger ut eller hotar att lägga ut kvinnor som inte går med på våra sexuella viljor. Stora delar av våra liv kretsar kring att snacka om kvinnor som om de vore troféer.

Vi får lära oss att ta för oss av andras kroppar och sedan, när vi märker att det funkar, för vi lärdomarna vidare till nästa generation killar.

När rubrikerna om sexuellt våld florerar är det lätt att peka på en annan folkgrupp, skylla allt på kulturella skillnader eller lägga all skuld på kvinnan som drabbats.

Det är svårare att erkänna att vi som män från alla länder, kulturer, religiösa övertygelser, ekonomiska förutsättningar och familjekonstellationer lär oss att lägga grunden för en våldtäktskultur redan innan våra första dagar i lågstadiet. Förutsättningarna för rubrikerna vi ser i dag bestäms redan då.

Vi är alla ansvariga för våldtäktskulturen – så länge vi låter boys be boys.