Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Atilla Yoldas

Nej, vi gråter inte ”för att få uppmärksamhet”

Jag kämpade genom hela uppväxten för att i dag kunna våga visa tårarna, sorgen och sårbarheten.

Åsikter från omgivningen var som knivar mot strupen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag småsprang och balanserade tårarna i ögonvrårna som en stressad servitör med två överfulla karaffer.

Låste in mig på rummet.

Låste in mig på skoltoaletten.

Låste in mig i mig själv.

Jag har fler minnen av att fly från ångesten än vad som faktiskt orsakade den. Och flykten i sig har alltid varit ungefär lika effektiv mot panikkänslorna som gammal silvertejp mot hål i en sjunkande eka. 

Det första hålet i skrovet var de bultande hjärtslagen, som jag försökte fixa genom att sluta prata. 

När jag slutade prata, och därför hörde slagen tydligare, började jag också hyperventilera. 

När jag försökte fixa andnings- och hjärtkaoset genom att hålla andan började jag också känna ett starkare tryck över bröstet, stickningar i fingertopparna – och tårar som pressade sig fram. 

Innan jag hann in bakom en låst dörr hann ekan sjunka.

Främst försökte jag fly från människors åsikter. Eller snarare vad jag trodde att de skulle tycka.

Som ung kille hade jag hört talas om kvinnor som blivit ”psykiskt sjuka” och ”labila”. Män som hade mentala problem som liknade mina hade jag varken hört talas om eller kunnat föreställa mig. 

Att dessa två skeva föreställningar är en del av en stor, nedbrytande struktur i samhället är något som är lättare att förstå först nu.

Det tog lång tid innan jag vågade sträcka ut en hand

Tankarna klibbade ihop till en panikartad sörja varje gång jag satt ensam i den där sjunkande ekan, särskilt i de sena tonåren. Om jag visar min sårbarhet, kommer de andra killarna använda den mot mig? Om de får se mina tårar, kommer de håna mig? Mest ont gjorde det när jag försökte besvara en annan fråga:

Om jag inte berättar, visar, frågar eller ber om hjälp, kommer jag gå under då?

Det tog lång tid innan jag vågade sträcka ut en hand. Det krävdes år av självhat och självdestruktivt beteende innan jag kom till ”fuck allas åsikter”-punkten och berättade öppet om hur jag mådde. 

Jag orkade inte fly längre.

Tårarna, den tydligaste symbolen för hur jag mått, fångade jag på bild efter en panikångestattack och la ut på Facebook tillsammans med en text om ångest.

Jag möttes av kärlek. Men också avsky.

Det dröjde inte länge innan någon skrev den första kommentarerna som jag både förutspått och oroat mig för genom hela uppväxten.

”Det är uppenbart att du bara gör det här för att få uppmärksamhet”.

Orden mig att vilja radera bilden på mina tårar och låsa in mig igen.

Nu vet jag att jag inte är ensam i min flykt. Jag vet att vi är många som sitter i den sjunkande ekan och frenetiskt försöker laga hålen med tejp. Jag är långt ifrån den enda som har låst in mig på rummet, på skoltoaletten eller i mig själv.

Hur kan någon tro att vi ”enbart söker efter uppmärksamhet” när det är just den som så många av oss har ägnat stora delar av våra liv att fly från? Att förminska någons komplexa psykisk ohälsa till något som kan lösas med ett så enkelt medel? En studie från organisationen Hjärnkoll är det tydligaste motargumentet:

75 procent håller tyst om sin psykiska ohälsa.

Bilden på mina tårar kommer jag aldrig att radera. Och jag kommer inte att gömma mig, min berättelse eller mitt mående igen.

Jag gråter för att jag måste.

Läs fler delar i Expressens serie ”Jag mår inte så bra” här:
Enya, 21, blev av med jobbet – på grund av sitt mående
Helen, 23, om sin ångest ”Trodde det var normalt”
Alexandra: Man kan ha ett toppenliv och ändå må dåligt
8 unga om ångesten och oron som inte syns