Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Atilla Yoldas

Min vän hade tur – nu har vi inlett året utan alkohol

Min vän och jag har inlett året vitt. Det innebär att vi, liksom många andra som skippar alkoholen, tvingas försvara vårt beslut, argumentera och stå på oss mot bisarra mängder tjat när vi tackar nej till ett glas, skriver Atilla Yoldas.Foto: Naina Helén Jåma/TT / NAINA HELEN JÅMA /TT NYHETSBYRAN

Hans ögon är riktade mot mig men rör sig inte. Pupillerna är små, blicken livlös.

– Hallå?! Vakna! VAKNA!

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Paniken skär genom mig när jag ser min vän i den onaturliga positionen på stengolvet i trapphuset. Jag sitter hukad över honom med ena handen under hans huvud. Kan inte höra om han andas.

Jag märker hur stora bloddroppar faller från hans hår mot min handled.

– Hör du mig? Hallå?

Ingen reaktion.

Några sekunder tidigare hade jag klivit ut från hissen för att i samma stund se när min vän ramlade ner för den flera meter höga stentrappan. Han tumlade ner från den andra våningen med huvudet före, rakt in i väggen på bottenplan.

Jag kan fortfarande höra ekot från den groteska smällen. Skalle mot betong.

Några minuter senare är ambulanspersonalen intill honom. Jag, och de andra som hade varit på festen i min lägenhet, försöker lugna vännen som tafatt gungar tillbaka in i medvetande. Han sluddrar och är förvirrad. Våra blickar möts och allt jag kan se är rädsla. Sedan försvinner hans blick igen.

Kommer han att klara sig?

Ambulanspersonalen kan inte svara på våra frågor.

Personalen vid akutmottagningen kan inte svara på våra frågor.

Läkarna på intensivvårdsavdelningen kan inte svara på våra frågor.

Han hade tur som överlevde.

Timmarna går utan svar medan vi väntar långt in i natten. Vi vet inte om vår vän är vid liv eller om hans sluddrande ord på stengolvet var hans sista. Mina ögon känns svullna av alla tårar. Jag torkar bort dem och märker att min vänstra handflata är alldeles röd – av blod.

Det dröjer till småtimmarna innan vi får svar.

– Han har en fraktur i skallbenet. Han vilar nu, men han kommer att klara sig. När vi fick in honom låg hans promillehalt på 2,0. Han har haft tur, sa läkaren på intensiven.

2,0.

”Du har svårt att gå upprätt. Dubbelseende”, står det på Systembolagets hemsida.

Nu har det snart gått ett år sedan kvällen när jag nästan förlorade min vän. Vi var flera som försökte lugna honom under kvällen, gav honom vatten och tog drinkar ur hans händer, men vi såg ändå inte riskerna. Vi såg en full vän, men inte någon som var en fara för sig själv.

Han hade tur som överlevde. Det vet han, och det vet vi.

– Jag tänkte inte på konsekvenserna och jag är tacksam att jag kan gå i dag. Jag har sett flera videos och dokumentärer om människor som inte kommer tillbaka till hundra procent efter såna här olyckor, säger min vän.

En av konsekvenserna efter olyckan syntes tydligt i min väns ansikte i ungefär två, tre veckor efteråt. Ena sidan var delvis förlamad. Munnen var öppen i sidan, ögat hängde och han hade svårt att formulera ord.

I dag är han återställd.

Ungefär var tionde vuxen dricker så pass mycket att deras vanor definieras som riskabla alkoholvanor.

Min vän och jag har inlett året vitt. Det innebär att vi, liksom många andra som skippar alkoholen, tvingas försvara vårt beslut, argumentera och stå på oss mot bisarra mängder tjat när vi tackar nej till ett glas.

Vi har pratat mycket om olyckan och om vår syn på alkoholen. En hel del snack har gått till normerna och pressen i vårt svenska samhälle som omger drickandet. Vi har snackat om hur många gånger vi pressats av andra och pressat varandra att dricka, supa, festa. Allt faller på plats när vi inser att vi tveklöst har fallit in under statistiken som tydligt visar att ungefär var tionde vuxen dricker så pass mycket att deras vanor definieras som riskabla.

Alkoholen är tydligt kopplad till våld, utåtagerande beteende och dödligt risktagande – men ses som en självklar och obestridlig del av vårt samhälle. Det är något som skaver. 

Min vän och jag är inte de enda som har pressats till att dricka och skambelagts när vi valt att inte göra det. Jag är övertygad om att du som läser detta, och någon du känner och kanske har festat med, har liknande erfarenheter.

Det är skrämmande hur många ungdomar som inte har samma tur som min vän hade den där kvällen.

Berättelser som vår är inget att skåla till.