Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Atilla Yoldas

Män måste våga berätta när vi mår dåligt – jag börjar

Nästan var tredje person har ångest, enligt den nationella folkhälsoenkäten.

Ändå vill nästan ingen, särskilt inte män, prata om det.

Men jag tänker inte vara en av dem som håller käften.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag sitter på McDonald's när trycket över bröstet blir tyngre. Det känns som att hjärtat slår i takt med trummorna i hörlurarna. Andetagen kräver enorm ansträngning. Allt blod rusar ner till mina ben, som vill att jag ska springa härifrån. Tårarna tvingar sig fram; de skiter i de andra gästerna.

Det gör jag också nu.

 

Hittills har jag låtit bli att läsa mina anteckningar i mobilen. Jag har alltid låst in allt jobbigt där, i säkert förvar. Nu låser jag upp dörren till mörkret och kastar bort nyckeln.

"Alla lampor är tända, men plötsligt befinner jag mig i fullständigt mörker. Det omsluter mig som en tät hinna. Jag vill vara själv, inte ensam. Jag känner mig ensam, men jag är inte själv", läser jag.

I lite mer än ett år har jag haft starka känslor av ångest, oro och panik. I lite mer än ett halvår har jag tagit ångestdämpande medicin.

 

Varför lämnar jag ut mig?

Jag minns när jag läste orden "män är mindre benägna att söka hjälp när de mår psykiskt dåligt" i en nyhetstext. Men jag tänker inte vara mindre benägen. Vi pratar inte om när vi mår dåligt eller när vi behöver hjälp. Inte med oss själva, inte med våra vänner - och definitivt inte med professionella. Om jag hade väntat längre än några månader innan jag sökte hjälp hade min ångest förmodligen vuxit starkare och lärt sig besegra mig.

Jag var också en av alla killar som i tystnad försökte uthärda det-som-inte-fick-nämnas-vid-namn på egen hand. Ångesten. I dag kan jag hantera den.

 

Pojkar, killar, män.

Tystnad gör dig inte stark. Det är något mycket större än din bild av dig själv som står på spel. Läs på om symptomen, hitta ditt sätt att hantera dem och förstå att det inte är farligt. Hör av dig till dina närmsta vänner och till din närmsta vårdcentral. Det finns ingen skam i att prata om din psykiska hälsa och söka hjälp. Jag har börjat – nu är det din tur.

Foto: Privat

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!