Atilla Yoldas
Innan jag ännu en gång ställde mig där såg jag mig omkring för att försäkra mig om att männen med de största musklerna och lägsta mängderna kroppsfett lämnat omklädningsrummet. Jag vill inte att de ska se när jag står där.
Varför ska jag envisas med att ställa mig på vågen innan varje pass på gymmet? Betrakta min kropp utifrån siffror som jag inte ens vet vad jag ska göra med. Jag vet egentligen ens vet vad BMI är en förkortning av.
Men så står jag här igen. Ser siffror stiga, sakta in, stanna. Decimaler som dansar på skärmen.
Pip.
Plockar ur mobilen och plånboken ur fickorna och startar om. Siffror, decimaler.
Pip.
När jag vänder mig om för att dubbelkolla att ingen av muskelbergen bevittnat min rutin möter mina ögon en ung mans blick. Han knyter sitt hår i en tofs och väntar på sin tur. Jag kliver åt sidan när jag ger honom det där klassiskt svenska hälsningsleendet som är till hälften pressat och bekymrat, hälften artigt och glatt.
Är jag nöjd nu?
Jag sätter mig på träbänken framför skåpet där jag låst in mina nya träningskläder, köpta i samma veva som jag bestämde mig för att ta tag i träningen igen.
Igen, ja.
Jag hör pipet och ser hur killen kliver ner från plattformen, han byts av. En ännu yngre kille tar steget upp.
Det fanns en liknande våg, också med fuktig, gummiräfflad botten, vid min första kampsportstävling. Jag skulle i mina väldigt tidiga tonår vägas in och fick höra att det var oerhört viktigt att det inte diffar några kilon när det piper.
Jag minns inte hur många gånger jag fick höra att jag var ”för spinkig”.
Men jag minns när jag för några somrar sedan låg och solade i en park och några grabbar som passerade skrålade: ”Gå till gymmet!”
Jag vet fortfarande inte hur jag ska förhålla mig till min kropp och det faktum att jag tycks ha svårt att bli nöjd med den.
Jag sitter kvar på träbänken en stund, läser att 70 procent av tjejer och 60 procent av killar är missnöjda med sina kroppar i 15-årsåldern, enligt Kunskapscentrum för ätstörningar. Om siffran för vuxna män är i närheten av den för unga killar är det något jag sällan hör om.
Jag läser vidare om ortorexi, en sjuklig fixering vid hälsosamhet och träning, som faktiskt är vanlig bland medelåldersmän. Eftersom ortorexin ofta har sitt ursprung i förväntningar vi upplever under uppväxten är det föga förvånande att även många vuxna män, precis som jag, ställer sig på vågen med självdestruktiva tankar. Såväl kvinnor och icke-binära som män drabbas i stor utsträckning i vårt land – upp till 7 procent, enligt studier.
Jag blickar upp. Ser att fler män har återvänt till omklädningsrummet och står vid sina skåp. Vissa har uppenbarligen ägnat åtskilliga timmar åt tunga vikter. Andra har kroppar som liknar min.
Enligt statistiken är förmodligen någon eller några framför mig sjuka. Tränar, äter och väger sig i hälsans namn men på en nivå som har passerat hälsosam.
Jag kan inte sätta fingret på varför jag enträget ställer mig på den där jävla vågen varje gång jag är på gymmet. Men jag vet att det knappast gör mig något gott.
Jag låser upp mitt skåp och byter om till jeans och T-shirt igen.
I dag skippar jag träningen.