Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Atilla Yoldas

Jag var värre än
mina egna mobbare

"Än i dag hatar jag mig själv för det jag gjorde mot Johan", skriver Atilla Yoldas.

Den dagen när jag mötte Johan igen efter alla åren vi tillbringade tillsammans i skolan glömmer jag aldrig.

När jag fick syn på honom i butiken där han jobbar kände jag direkt att något var fel.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

"Hej mannen! Fan, vad längesen det var. Hur är det med dig?"

Han tittade ner i marken. Backade några steg. Rösten svek honom när han försökte svara mig. Han såg häpen ut, som om jag hade kallat honom något helt annat än "mannen". Hans kropp blev ynklig och liten.

Varför reagerar han så här? Vi var ju kompisar.

Jag frågade Johan om han skulle vilja ses någon dag och ta en fika. "Nja", svarade han. "Vi får se". Besvärat återgick han till jobbet.


Efter det kunde jag inte sluta tänka på honom. Hur kunde jag ha gjort honom så obekväm? Sedan slog det mig: Vi var ju inte alls kompisar.

Jag fick stå ut med en del skit under min uppväxt. Min fluffiga frisyr, stora näsa, finniga ansikte, tandställningsprydda tänder, håriga ben, nördiga intressen och utländska bakgrund var faktorer som kröp under huden på mobbarna. De hånade, knuffade och skrattade. De där känslokalla idioterna.

De där dagarna när hånen, knuffarna och skratten inte var lika intensiva umgicks Johan och jag. Vi hade skitkul ihop. Men så fort jag hamnade i idioternas sikte fick han bli min undanflykt. Jag dirigerade om deras hat mot Johan och såg på. Helt tyst. Som en jävla fegis.

När de retade honom skrattade jag. Jag kallade honom saker. Jag såg på när de slog honom. Jag gjorde allt för att klara mig.


Vem var egentligen den känslokalla idioten? Jag. Ingen annan. Jag kunde inte ens stå upp för min vän fastän jag visste exakt vad han gick igenom. Han gick sönder inifrån, precis som jag gjorde, varje gång. Han fick utstå hånen, knuffarna och skratten som var ämnade för mig. Bara för att jag skulle slippa.

Än i dag hatar jag mig själv för det jag gjorde mot Johan. Mina mobbare har jag förlåtit, men inte mobbaren inom mig själv. Den där känslokalla sidan som jag tror att vi alla kan visa och rättfärdiga med argument om "överlevnad" eller "självbevarelsedrift". Det var orden jag gömde mig bakom när Johan fick genomlida samma smärta som jag förbannade mina mobbare för.


Vi måste förstå att mobbning är komplext. Det går inte att peka fingret mot en unge, kalla honom för mobbare, förflytta honom till en annan klass och tro att problemet är ur världen. Sanningen är att vi alla har kapaciteten, potentialen och möjligheten att vara mobbare. Allt handlar om hur vi väljer att agera - eller inte. Ibland kan tystnad skära djupare än de vidrigaste orden du kan tänka dig.

Johan.

Jag borde ha stått upp för dig, mannen.

Jag var värre än mina egna mobbare.


Johan heter egentligen något annat.