Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Atilla Yoldas

Jag hade inte vågat ställa mig framför nazisterna

Under nazisternas demonstration den första maj i Borlänge gick 42-åriga Tess Asplund fram och ställde sig mitt framför nazigänget med en höjd och knuten näve. Foto: David Lagerlöf/Expo

Jag kallar mig själv antirasist. Men jag stod inte med knuten näve framför 300 nazister i Borlänge i helgen. Jag vågade inte. Men det gjorde 42-åriga Tess Asplund. Vi andra nöjde oss med att gilla bilden på Facebook.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Under nazisternas demonstration den första maj i Borlänge gick 42-åriga Tess Asplund fram och ställde sig mitt framför nazigänget med en höjd och knuten näve. Hon stirrade den mörkaste kraften rakt i vitögat och den stirrade tillbaka i hennes. Hon ställde sig i vägen med en tydlig markering. Kanske var det första gången dessa nazister blev överrumplade av en svart kvinna? Trots de stora riskerna hon utsatte sig för stod Tess kvar.

Rakryggad.

Beslutsam.

Modig.

Tess Asplunds gedigna ställningstagande får gemene svensk att rygga tillbaka och tänka ”nä, så där kan man ju inte göra” medan vi tryggt står kvar bakom avspärrningarna, bakom poliserna. Vissa kritiker fördömer hennes agerande och menar att hon störde en laglig demonstration. Flera tycker till och med att hennes handling således var värre än nazisternas närvaro.

Fy fan. När en person som drabbas av rasism och nazism vågar ta ställning på riktigt hittar vi sätt att förminska hennes kamp. Hur mycket ska krävas innan vi alla inser att vi borde ha stått där, bakom Tess Asplund, med våra händer på hennes axlar? Hur många måste stå ensamma och säga ifrån för att fler ska våga?

 

Det enda vi gör att gilla-markera bilden på henne när den dyker upp på Facebook. Vi delar den vidare för att visa att vi bryr oss. Vi står på ett försiktigt avstånd och säger ”inga rasister på våra gator” för att visa att vi fördömer. Vi gömmer oss bakom ursäkter som ”men de har ju rätt att få demonstrera” men glömmer bort konsekvenserna – du vet, att de hatar, misshandlar, knivskär och mördar människor som inte ser ut som dem.

Vi hade helt enkelt aldrig vågat göra det Tess Asplund gjorde i Borlänge den första maj 2016.

Jag hade inte vågat ställa mig i vägen för 300 arga nazister. Inte själv, i alla fall. Jag önskar att jag hade haft modet att stå där med min hand på hennes axel, men jag hade behövt fler av er vid min sida för att våga.

Det är med tydliga tecken vi besegrar nazisterna, inte med likes eller Ebba Grön-låtar bakom avspärrningarna. Tess såg sin handling som en hyllning till Nelson Mandela, och hans ord passar utmärkt när andra inte räcker till:

”Mod innebär inte avsaknad av rädsla – utan handlar om att inspirera andra att överkomma den.”