Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Atilla Yoldas

Jag är nog inte mer än en gurka med ångest

Foto: PRIVAT

Hur inleder jag en text jag inte vet hur jag ska skriva?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi skålade försiktigt våra koppar kaffe med utsikt över Vällingby centrum, min redaktör och jag. Vi har jobbat ihop länge nu, han som läser de här texterna innan de publiceras i Expressen. Hans ögon har sett till att mina krönikor har vässats trots att han ofta tvingats vänta på mina utkast tvivelaktigt nära deadlines.

Inte sällan har texten handlat om rasism. Och sexism. Och destruktiva maskulinitetsnormer, diskriminering eller andra former av förtryck. Aktivismen är, och har länge varit, min drivkraft och orden har alltid kommit från hjärtat.

Texterna kommer från ett långt engagemang som utvecklats genom läsning av otaliga vetenskapliga rapporter, en och annan kurs och konstruktiva eller provocerande samtal.

Plötsligt var det min redaktör som provocerade mig. Vi hade kommit halvvägs med kaffet och precis snackat passionerat om våra nya familjemedlemmar (hans flatcoated retriever och min siberian husky) när feedbacken kom:

”Jag vill att du testar att skriva om något annat nästa gång, något som inte är dina hjärtefrågor. Något som handlar om dig i din vardag.”

Om mig? Min vardag? Min invändning kom nästan instinktivt. Jag ser min plats bland krönikörerna som en plattform, en möjlighet att få utlopp för ett djupt rotat engagemang, en chans att påverka samhället som inte får slösas bort, argumenterade jag från den kanske högsta hästen jag suttit på.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta något som känns meningsfullt för någon att läsa utan min aktivism, sa jag. Min redaktör köpte varken det eller de andra argumenten.

Men vem ska läsa om hur orimligt mycket skärmtid jag lägger på Instagram och TikTok varje dag? Eller vältra sig i en text om vilken uppgift jag fått från min KBT-terapeut som jag säkerligen misslyckas med till nästa möte? Eller avsätta dyrbar tid för att läsa om hur ofta jag avviker från mitt frilansschema för att jag ”råkar” starta mitt Playstation? Jag försöker leta, spana, speja, efterlysa, botanisera, söka, undersöka, överanalysera efter något i min vardag att skriva om.

Jag är en gurka med ångest med en (delvis) östgötsk dialekt. Vem fan ska läsa om mig?

Jag är nog inte särskilt mycket mer än en (ung?) man som kämpar mot sig själv. Jag känner mig väldigt lätt otillräcklig, oavsett om det handlar om att lämna en perfekt text till redaktören eller en perfekt genomförd uppgift till min terapeut. Jag oroar mig för att jag är för udda för någon att tillbringa sitt liv med och rädd för att göra precis som alla andra. Jag personifieras av den där bilden som har delats hur många gånger som helst på Facebook om att människan till stor del består av vatten och att vi därför i princip är gurkor med ångest. Jag är en gurka med ångest med en (delvis) östgötsk dialekt. Vem fan ska läsa om mig?

Häromdagen glömde jag bilnyckeln två gånger inom loppet av fem minuter. Kort därpå lyste en notis upp telefonskärmen för att påminna mig om att jag måste skriva färdigt den här texten. Och nu sitter jag med den här, igen. Försöker hitta något, igen.

Jag vill så gärna kunna dela med mig av något innerligt, livsomvälvande, kritiskt tillfälle som gett mig en lärdom som alla kan dra nytta av. Men om jag ska vara ärlig ledde min redaktörs rimliga feedback till en helt annan typ av insikt. Något jag kanske inte varit redo att erkänna. Här kommer den:

När mina hjärtefrågor är off limits känner jag mig osäker. Jag vet inte om jag duger. Varken för mig själv eller andra. Jag vet att jag vill duga, särskilt för andra än mig själv. Känna samhörighet, värde, syfte.

Jag kanske inte är mer för världen än mitt engagemang och mitt arbete? Eller är jag för hård mot mig själv när jag tänker så? Kanske finns svaret övertydligt beskrivet i en rostig klyscha om att vi alla duger precis som vi är. Eller kanske finns det något av värde bortom tv-spelen, scrollningarna på Instagram och de dammiga självhjälpsböckerna.

Kanske är det där inne jag måste tvinga mig själv att hänga en stund för att hitta slutet på den här texten som jag inte visste hur jag skulle inleda.