Atilla Yoldas

Invandrarkillarna kan inte söka rätt hjälp

Expressens krönikör Atilla Yoldas.
Foto: SVEN LINDWALL

Killen blev som utbytt.

Han misshandlade min vän, inför mig. 

Några minuter senare satt vi i klassrummet som om inget hade hänt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En snabb högerkrok, rakt mot min väns näsben.

Vrål.

Det plötsliga ljudet fick den elevfyllda korridoren att tystna.

- Vad fan håller du på med?

Orden flög ur min mun.

Jag fick ett lika reflexmässigt svar:

- Ska jag bryta ditt näsben också eller?!

Jag fick höra mer om den killen senare i mitt liv.

Han som alltid hade varit vänlig, skrattat på ett eget sätt, spelat tv-spel med mig. Han blev någon annan. Precis som fler killar jag växte upp med i det så kallade ”utsatta området” strax utanför centrala Norrköping.

Våld som eskalerade. Kriminalitet. Knark för eget bruk och försäljning. Hot, bråk, knivar.

Det sista jag hörde om den där killen var att han var djupt nere, med andra kriminella. Där hade han hittat sin plats.

Jag förstod inte vad som hänt med honom. Samtidigt försökte jag hitta min egen plats som kille bland grabbarna. Jag sökte gemenskap genom de tydliga normerna i orten. 

Det fanns många bud att leva upp till:

En man som inte tar skit från någon.

En man som aldrig gråter och alltid slår tillbaka.

En man som tycker att fruktad är respekterad.

De andra grabbarnas förebilder skilde sig åt men de gemensamma macho-egenskaperna kvarstod. Och så alltid återkommande: idoliserade ”Scarface”. 

Filmen ”Scarface”.

Kriminaldrama-thrillern som släpptes nästan 20 år innan vi skulle ta oss igenom våra högstadieår i Navestad skapade en anda som kvarstod. Karaktären Tony Montana med skådespelaren Al Pacino bakom ratten var ett ideal som återproducerades om och om igen. På filmduken, men också i betongen.

Våld, hämnd, knark.

I filmerna, rappen och i serier.

Prata om klass - inte kultur 

Mitt i allt det där, i mina misslyckade försök att leva upp till machokulturen i orten, blev jag slagen, hotad, utsatt för strypgrepp. Jag blev förnedrad, övermannad och, för varje dag som gick, mer förvirrad. 

Trots att jag växte upp och själv lärde mig att fundamentet till de normer vi försökte leva upp till i orten: Manlighet genom tuffhet, hårdhet och våld, också finns i samhällets alla skikt kvarstod en tydlig skiljelinje.

Jag har alltid fått höra att det är i orten den verkliga machokulturen finns. Att dessa normer endast skulle breda ut sig i utsatta områden på grund av högre representation av invandrare. 

”Dom där”.

Förklaringen har fastnat vid etnicitet och kultur som kan komma med den. Socioekonomiska skillnader? Nej. Klyftor, bostadssegregation, exkludering från arbetsmarknaden? Nej. Rasistisk stereotypisering? Nej.

Etnicitet. Det är enbart där vi landar i våra fördomsfulla slutsatser. 

Vi blundar helst för stigmatiseringen av psykisk ohälsa även i dessa områden – där en invandrarkille som söker professionell hjälp förknippas med svaghet. 

Snarare befästs den traditionella förväntningen att inte ventilera tunga känslor förutom genom ilska, aggression eller, i värsta fall, med våld.

När jag pratar med professorn Lucas Gottzén, understryker han vikten av att prata mer om klass än kultur. 

När jag intervjuar Alexander Zadruzny och Sakariya Hirsi om sorgen efter skjutningar, Rasian Ferej om machokulturen i orten samt Hassan El-malli om de våldsamma raptexterna är vi överens:

Vi är inte ”dom där”.

Vi är en annan sida av samma mynt.

Fick nog av sexistisk rapmusik: ”Jag gör någonting som ingen annan gör”

Fick nog av sexistisk rapmusik: ”Jag gör någonting som ingen annan gör”