Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Atilla Yoldas

Hon är den modigaste personen jag någonsin träffat

<p>Den här bilden tycker jag visar precis vilken typ av människa Anna-Sara var. Hennes livsglädje strålade – alltid.<br></p>Foto: Privat

"Anna-Sara vann över cancern" skrev jag i lokaltidningen Folkbladet i december 2013.

Ett halvår senare motbevisades jag av den skoningslösa sjukdomen.

Jag kommer aldrig glömma vad hon sa till mig den sista gången vi sågs.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Anna-Sara och jag var klasskompisar i gymnasiet. Vi delade ett stort intresse för livets svåra frågor, den existentiella aspekten. Det kändes som att vi gjorde varandra klokare efter varje samtal. Hennes intellekt var fantastiskt, hennes leende uppfriskande och hennes anda oförstörbar. Men det finns ett samtal jag minns särskilt. Ingen av oss visste att det skulle bli vårt sista.

Direkt efter gymnasiet, vintern 2013, arbetade jag som ungdomsreporter på Folkbladet i Norrköping. Jag fick i uppdrag av min redaktör att "hitta en person som är stark". Utan en sekunds tvivel tänkte jag på Anna-Sara. Hon hade just genomgått plågsamma cellgiftsbehandlingar för hjärntumören, men var på bättringsvägen. Vi träffades och hon berättade. Hon grät. Jag grät. Vi höll om varandra.

 

Hon berättade hur hon tappade balansen, förmågan att gå, hörsel och smak. Hon beskrev hur jobbigt det var när hon togs till cellgiftsbehandlingarna. Hon förklarade hur ont det gjorde när hon vaknade efter operationen. Men snart kom vi dit jag visste att vi skulle hamna - vid de där djupa, svåra frågorna.

Vi började prata om döden, livet efter detta, religion och andar. För mig var det dessa frågor som var de komplicerade. Men för Anna-Sara var de lika lätta att besvara som hur det kändes att få en av alla sprutor. "Jag är inte rädd för att dö", sa hon. De sju orden kommer jag aldrig glömma, någonsin. När jag såg Anna-Sara i ögonen den dagen kom jag till insikt. Hon var den modigaste människa jag någonsin träffat.

Det fanns en anledning till varför döden inte skrämde henne. Hennes livslust var så stark att den besegrade rädslan. Hon fann större mening med att älska livet än att vara rädd för döden. Hon kom till insikt med att det bästa man kan göra är att rikta sitt fulla fokus på att leva, varje dag. Och det var precis vad hon gjorde - under hela sitt liv.

 

Bara några få månader efter intervjun träffades vi igen av en slump på ett kafé. Vintern hade blivit vår. "Hur mår du nu?", frågade jag. Hennes ögon vattnades direkt. Hon grät. Jag grät. Vi höll om varandra. Hon behövde inte svara; innerst inne förstod jag att vi inte skulle träffas igen. Innan vi tog farväl den kvällen upprepade hon de där sju orden jag aldrig kommer glömma. Den 30 maj 2014 somnade hon in. Hon blev 20 år.

Jag är inte heller rädd för att dö, Anna-Sara. Och det tackar jag dig innerligt för.