Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Atilla Yoldas

Homofobin blev mitt skydd och min svaghet

”Orden studsade mellan väggarna genom grundskolan och gymnasiet”, skriver Atilla Yoldas.Foto: Colourbox

Jag var ett barn när jag fick min första kyss.

Eller ja, puss är nog en mer rättvis beskrivning – hur mycket det än kändes som ett Hollywood-spektakel i en romantisk komedi.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag hade nyligen flyttat till den idylliska (med Norrköpings mått) stadsdelen Smedby när vi lärde känna varandra. Vi hade lekt flera gånger och spelat tv-spel nästan varje gång. En dag, efter att vi tävlat mot varandra i Mario Kart på hans Nintendo 64, frågade X:

– Vill du kyssas?

Så vi gjorde det. Min ringa ålder hindrar mig från att återskapa alla detaljer, men främst minns jag:

Det här känns tryggt.

Jag minns också att jag inte ägnade en tanke åt att vi båda identifierade oss som pojkar eller att det på något sätt kunde innebära problem. Det dröjde inte länge innan mitt naiva perspektiv krossades. Samma vecka övergick Hollywood-vibben till illavarslande toner i anslaget till en thriller.

– Han kysser killar! Jävla bög!

Det var grannflickan som pekade på mig, omgiven av sina vänner som bodde på min gård i det pursvenska radhusområdet. ”Bög” var ett ord jag inte hade hört, men jag förstod ändå. Och jag blev under de kommande åren i mitt liv varse – om och om igen – att jag tagit tryggheten jag kände i X:s rum för givet.

– Kolla bögen!

En kille hånskrattade ut frasen när en annan pojke på skolan ramlade omkull på asfalt, märkbart påverkad av smärtan.

– Är du bög eller?

En kille fick frågan inför hela klassen i omklädningsrummet när han vägrade titta genom springan under dörren med insyn till tjejernas duschbås.

– Fan, vad bögig du är.

Knuffar mot metallskåpen i korridorerna.

– Din äckliga bög!

Hårda slag mot överarmen.

– Bögjävel!

– Faggot!

– Jävla homo!

Orden studsade mellan väggarna genom grundskolan och gymnasiet. Ibland skarpa, ibland som ”skämt”. Oavsett avsikt innebar orden att jag för varje gång de yttrades gömde mitt minne med X djupare inom mig. Intalade mig själv att försöka glömma, förvränga sanningen, ta avstånd.

Jag hade svikit mig själv in i vuxen ålder och det fick räcka nu.

Homofobin blev mitt skydd och min svaghet. Även jag kunde skratta med eller fälla homofoba kommentarer; allt för att ingen skulle misstänka och göra mig till en måltavla.

Samtidigt fanns minnet av X där, gömt under bröstkorgen – trots att jag inte sa ett ord om min pansexualitet (att attraktion inte styrs av någons könsidentitet) genom uppväxten.

Tusentals och åter tusentals, år efter år, går igenom samma heteronormer och tystnar till följd av den otrygghet de medför. Men ingen vill ta ansvar för den homofobi som bli kvar. Inte ens de som skrattar med när andra skriker ”bög” som något negativt.

För några år sedan fick jag nog. Jag hade svikit mig själv in i vuxen ålder och det fick räcka nu, tänkte jag. Alla de där varianterna av ordet ”bög” strömmade genom mina tankar när jag bestämde mig för att berätta för mina närmaste killkompisar. Vi satt i bilen på väg mot en skidsemester i Sälen och jag var nervös.

Jag sa som det var.

De såg på mig och log.

– Okej. Bror … jag hoppas inte du förväntade dig att vi skulle bli överraskade eller döma dig. Vi visste liksom redan, sa de.

Sedan skrattade vi ihop. Som tre killar i en romantisk komedi.

Det här känns tryggt.