Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Atilla Yoldas

Gina Dirawi är viktigare än svenska traditioner

Här är lite av vad programledaren hunnit med under sin karriär.
Gina Dirawi, julafton 2015. Nu är hon aktuell i SVT-dokumentären ”Vad hände med Gina Dirawi?”Foto: EVELINA CARBORN EXP / EVELINA CARBORN EXP

Den plötsliga insikten pressar fram Gina Dirawis tårar inför kameran.

Till följd av omänskliga mängder hat och hot har hon slutat fira jul, berättar hon i SVT-dokumentären ”Vad hände Gina Dirawi?”. För fyra år sedan, efter hennes framträdande som julvärd, förvandlades det drömlika till en mardröm.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Genom dokumentären berättar Gina Dirawi och hennes tidigare medarbetare om hur rasismen har haglat efter den där julen. Flersidiga brev som fyllts med hat, till det yttre maskerade som om orden var skrivna av barn. Kommentarsfält efter kommentarsfält som förgiftats med rasism, islamofobi, kvinnohat. Hotfulla telefonsamtal och meddelanden som skickats till Ginas familj.

När Gina tog plats i studion vaknade den mörka sida av Sverige upp.

Julvärdarna sitter på en plattform som historiskt nästintill uteslutande har reserverats för vita svenskar. Kristna, helst. När Gina, en ung muslimsk kvinna från Palestina, tog plats i studion vaknade den mörka sidan av Sverige upp. Jag kände samma glädje och inspiration som Parisa Amiri berättar om i dokumentären när hon såg Gina som julvärd medan tusen och åter tusen andra svenskar kände svek och avsky.

De som stöttar Gina har försäkrat henne om att hon faktiskt ”levererade” som julvärd och inte alls gjort sig förtjänt av hatet i vad jag förmodar är välvilliga men absurda försök att trösta henne.

Det är uppenbart att det här handlar om något annat än prestation.

Ginas ord i dokumentären resonerar djupt hos mig. Också jag har vuxit upp i ett villkorligt inkluderande Sverige med föräldrar som invandrat och de muslimska grenarna i vårt släktträd sträcker sig långt. Också jag har levererat på svensklektionerna och presterat för att assimilera mig till svenska normer, värderingar och svensk kultur. Gång på gång har jag gjort mitt yttersta i allt jag åtagit mig för att accepteras som svensk. Jag har som barn medvetet och undermedvetet skalat bort delar av mitt kulturella arv på grund av rädslan för samma typ av mörker som drabbat Gina Dirawi.

Det har inte räckt på långa vägar.

Sådana som jag kan aldrig bli svenskar, har jag fått höra likt ett mantra.

I vissa ögon har jag förblivit, och kommer alltid att förbli, en svartskalle. Sådana som jag kan aldrig bli svenskar, har jag fått höra likt ett mantra. Precis som hundratusentals andra med svenskt pass och utländsk bakgrund har fått höra att de inte är välkomna här.

Hatet, en bråkdel av den intolerans som Gina har drabbats av, har hittat mig oavsett om jag har levererat. I ett samhälle där människor döms med väsensskilda måttstockar kvittar prestation.

Det spelar bevisligen ingen roll om vi kan sjunga ”Tänd ett ljus” utan brytning, baka den perfekta lussebullen eller felfritt leda Sveriges största julprogram på SVT. De intoleranta svenskarna lyssnar, smakar och tittar – redo att döma orättvist och hänsynslöst.

Så länge de härjar kan inte Sveriges flagga vifta med stolthet. Vi kan inte skryta om vår ”öppenhet och tolerans”; det finns alldeles för många svenskar som aktivt motarbetar den värdegrunden.

Jag förstår att Gina Dirawi inte har firat jul sedan det som hände. Och utan henne är den meningslös.