Atilla Yoldas
Hej farmor.
Jag hoppas du är okej under omständigheterna.
Jag saknar dig.
Ibland undrar jag hur det hade varit om du levde med oss, här i Sverige.
Om vi lärde känna varandra i Norrköping och inte i Istanbul. Om jag hade fortsatt öva på min turkiska och kunnat stå dig ännu närmre.
Hur jag skulle ställa frågor om islam och du skulle berätta.
Jag visste ingenting om islam första gången jag såg dig med den skogsgröna ståtliga boken med urgröpta glimmande detaljer som strålarna från kvällssolen studsade mot. Men jag förstod att varje tryckt tecken och symbol som du lärde dig arabiska för att tyda var viktiga. Du vände blad långsamt, med en respekt som jag aldrig sett någon visa en skrift.
Farmor, jag tappade min tro men jag vet att du aldrig skulle tappa din. Jag vet att den betyder något för dig som jag inte relaterar till men respekterar.
Jag vet hur övertygelsen är en trygghet vid din sida efter att farfar gick bort. Det finns en text som jag inte vill att du ska se, trots att du är hundratals mil bort. En skildring av verkligheten här, i Sverige, som jag skäms för.
Den handlar om dig, boken, tron.
Rapporten från Brottsförebyggande rådet stämmer inte överens med det du har fått höra om vårt land, farmor. Orden krockar med allt det du läst om vår tolerans och jämlikhet.
Det handlar om knuffar.
Skällsord.
Slöjor som rycks bort.
Det handlar om spott, våld, mordbränder.
Det handlar om ett hat som ökar. Mot den tro och trygghet du rår om lika ömsint som du bläddrar i Koranen. Den övertygelse som är din oåterkalleliga rätt.
Jag vet att det som sker här får människor att dölja de skogsgröna böckerna så att detaljerna inte kan glittra. Att muslimer gör sig själva och sina övertygelser så små de kan för att undvika det gränslösa hatet. Att ”religionsfrihet” inte är mer än ett ord när muslimers vardag och levnadsförhållanden tillåts vara på det här viset.
Att islamofobi är underbeforskat trots allt vi vet om islamofobiska hatbrott och att det bristande förebyggande arbetet inte är till tröst för någon av de som utsätts.
Jag hade älskat att växa upp med dig här. Men hatet skulle förtära mig om du blev en av alla som drabbats.
Om också du tvingades in i den chock, rädsla och oro som så många lever med i vårt samhälle. Om också du pressades in i depression, sjukskrivning eller utanförskap, som Brå visar, trots att du försäkrats om ett liv i en fristad.
”Det finns få platser där muslimer kan vistas utan att riskera att utsättas för islamofobiska hatbrott”.
I skolor och på arbetsplatser, på internet och offentliga platser – det sker överallt. Och många anmäler inte. För många är hatet mot muslimer vardag.
Jag känner skam när jag läser de orden, farmor. Ibland undrar jag hur det hade varit om du levde med oss, här i Sverige.
Den tanken skrämmer mig.