Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Atilla Yoldas

Chester tog sitt liv – lyssna på hans ord

Chester Bennington och Linkin Park under en konsert i New Jersey i maj 2015.Foto: OWEN SWEENEY / AP TT NYHETSBYRÅN

Det fanns en person som förstod hur jag mådde när jag växte upp.

Som jag kunde relatera till, anförtro tunga känslor till, känna mig trygg hos.

En enda person.

För tre år sedan dog han.

Självmord.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den röda varningstexten dök upp på min telefon varje dag.

”En för hög ljudnivå kan skada din hörsel”.

Hörseln är väl för fan det sista jag bryr mig om just nu tänkte jag och höjde volymen till max, igen. Det var under tonårens höjdpunkt och min vokabulär kunde inte riktigt beskriva ångesten jag upplevde. Men jag visste, trots det, vem som kunde hjälpa.

Rösten som talade till mig genom hörlurarna på den alldeles för höga ljudnivån gav mig nästan alltid någon form av lindring. Ingen dag passerade utan att jag lyssnade på hans lena toner och råa avgrundsvrål. Jag fick utlopp för frustration, sorg, ilska och besvikelse när jag lät mig slukas av musiken som gav mig möjlighet att både fly och stanna upp.

”Snart går jag sönder” sjöng Chester Bennington och jag kände varje ord.

”Det krälar i min hud, mina sår läker inte” sjöng han, jag relaterade.

”Berätta, vad fan är det för fel på mig?” skrek han, jag grät.

Linkin Park räddade mig från att drunkna i känslorna jag inte kunde sätta ord på. Bandets frontman, Chester, gav mig en första ångestvokabulär. Han såg till att jag och miljoner andra höll våra huvuden över ytan genom att vräka ur sig sina demoner och utmana dem inför oss. Han balanserade sin musikaliska talang mot mörkret som samtidigt åt honom inifrån. Och vi tilläts hämta styrka från hans lidande.

Hans röst bar mig in i vuxenlivet men han blev bara 41 år gammal.

Om några dagar har han varit död i tre år. Chester, den första mannen i mitt liv som vågade sätta ord på sina tyngsta känslor, sin depression och ångest, dog till följd av suicid. Hans röst bar mig in i vuxenlivet men han blev bara 41 år gammal.

Att nu sätta mig med gitarren, spela de där gamla låtarna med min oförmåga att hålla takten med strängarna och en röst som knappt håller för att sjunga de lägsta partierna går inte alls. Det känns för mycket. Att lyssna på bandets sista låtar som släpptes när Chester fortfarande var vid liv skulle ha krossat min tonåriga själ.

”Vem bryr sig om ännu ett ljus slocknar i en himmel med miljontals stjärnor?” sjöng han en kort tid innan han dog.

Demonerna som hängde över honom tog hans ljus. Men hans ord, några av de sista han sjöng, får de inte röra. Precis som de inte får ta Tim Berglings ord och toner. Eller Ted Gärdestads. 

Det är upp till oss att värna om deras budskap. Det är vårt val att lyssna och ge tillbaka.

Det är något i den där meningen som jag översatt från låten ”One more light” som skaver. Orden är obehagligt verklighetsförankrade. Vem bryr sig egentligen om ännu ett ljus slocknar? Vem bryr sig i en värld som lär oss att fokusera på oss själva även på bekostnad av andra? Vem säger något när vi får höra att vi ska bita ihop och hålla käften?

Den styrka som Chester Bennington gav mig genom uppväxten är något jag aldrig kan återgälda honom. Men det som lever kvar hos mig, hans familj, hans vänner, hans band och de miljontals andra som lyssnar på honom, Avicii och Ted behöver ta plats. Vi måste lysa starkare än okunskapen, fördomarna och den frånvarande hjälpen. Vi måste vara hjälpen. För vår egen och andras skull.

”Vem bryr sig om ännu ett ljus slocknar i en himmel med miljontals stjärnor?” frågar Chester Bennington alla som lyssnar.

Jag bryr mig.

Jag hoppas du gör det också.