Atilla Yoldas
”Har det funnits någon del av den här resan där du tvivlat på dig själv?”
Jag kan nästan känna tyngden som infinner sig hos 28-årige Anton när han får frågan från en av experterna i programmets säsongasvslutning. Efter ett nervöst andetag kommer svaret:
”Jag har lätt till att känna mig otillräcklig.”
Han sitter ensam i en soffa mittemot en sexolog, parterapeut, psykolog och en stor del av svenska folket – tittarna. Han har redan i ett tidigare avsnitt av programmet vridit och vänt på sig undvikande vid samtal om sex.
Men under de nästkommande sekunderna i säsongsavslutningen visar han ett mod som jag önskar att jag hade haft som ung kille. Att våga äga sin berättelse och sina känslor på det ansvarsfulla vis som Anton gör.
”Nej, men fan. Jag bjuder på det här, jag kör”, säger han, lutar sig framåt och harklar sig.
Sedan berättar han något som jag nästan aldrig hört en kille eller man tala om.
Anton berättar att han känt sig otillräcklig i flera sammanhang, men att han haft särskilt svårt att prata om sex. Han beskriver föreställningen att man ”måste vara sjukt bra i sängen” och är medveten om hur förväntningar på killars sexualitet manifesteras i samhället.
Han berättar om rädslan för att hans partner ska lämna honom om han inte räcker till.
Jag pausar avsnittet och hör av mig till sexologen Kalle Norwald, en av experterna i programmet. Han är stolt över Anton och säger:
– Män som grupp kan lära av det modet, alltså att våga vara transparent i det svåra. För sanningen är sådan, att sex och intimitet på sikt då blir enklare och roligare om en kör med öppnare kort.
”Jag jobbar på det”, säger Anton i programmet.
Jag blir plötsligt övertygad om vilken skillnad det hade gjort för mig att höra Antons ord som tonåring, när jag var på god väg in i vuxenlivet. Jag får ta del av hans öppna rannsakan nu men jag fick inte uppleva något liknande då.
Jag hörde inga killar eller män prata om sina osäkerheter kopplade till sex när jag växte upp. Ett samtal om att känna sig otillräcklig var otänkbart.
De flesta omkring mig bedyrade snarare vilka sexmaskiner de var i sovrummen, även de med knappa erfarenheter av sex eller intimitet. Samtalens utgångspunkter var sällan i närheten av sårbarhet, precis som vi lärt oss.
Jag har många gånger känt precis som Anton men inte vågat berätta om det.
Osäkerhet, oro, komplex, rädslan att inte räcka till. Ingen annan kille pratade om det, så också jag lät bli. Jag fick svårare att slappna av och det ledde i sin tur till fler problem
Jag vet inte hur lång tid det dröjde innan jag vågade prata om det här med en partner eller med vänner. Det var onekligen många år efter min debut.
Jag förstår Antons ord innerligt; jag var en av alla killar som genom samhällets normer lärde mig att ständigt framstå som självsäker, tuff och självständig och blev tyst när det inte kändes bra
För vad händer när verkligheten ställer normerna mot sin spets? När vi slaknar? Inte är sugna? Inte når eller ger orgasm, som vi får lära oss är hela vitsen med sex?
Det krävs mod för att prata om det.
Tack för att du tar de första stegen, Anton.