Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Atilla Yoldas

Äldre svenskars liv ligger i invandrarnas händer

Ambulanspersonal framför provtagningstält vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

”Sådana som ni” kommer till Sverige för att stjäla svenskars jobb, det har jag fått höra sedan barnsben. Att det är vi, invandrade familjer, som förstör svensk ekonomi genom vår existens.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Orden var en tung börda att bära som liten trots att jag delade den med jämngamla syriska, afghanska, somaliska och iranska barn. Jag vet bättre nu, men ”sådana som vi” tillåts inte att glömma.

När jag föddes plockade min pappa bär för att skrapa ihop pengar till familjen på fält där inga svenskar letade jobb. När jag var barn slet han varje dag på en pizzeria där svenskarna stod på andra sidan disken och köpte sina pizzor varje kväll. Trots att han har jobbat minst dubbelt så många timmar i veckan under sitt yrkesliv i Sverige jämfört med gemene svensk, utan att överdriva, kan jag aldrig minnas att jag hört något ens i närheten av ett klagomål från min pappa. Snarare har han alltid kämpat hårdare för att få tillbringa mer tid med mig och min syster.

Vi må göra rätt för oss men vi belastar ändå systemet, får vi höra.

Min pappa, hans vänner med utländsk bakgrund och många andra invandrare valde jobben som svenskar inte vill ha. Städare, sophämtare, anläggningsarbetare. Ingen prestige, inga klagomål – de gjorde vad som krävdes.

När det framgår att ”sådana som vi” studerar svenska, arbetar och betalar skatt förändras argumentet. Vi må göra rätt för oss men vi belastar ändå systemet, får vi höra. Att det är på grund av oss, invandrade familjer, som vården inte räcker till de äldre svenskarna.

Det finns alltid ursäkter bakom den envisa strävan att utmåla invandrare som syndabockar, oavsett klara motargument.

Just därför håller jag utkik efter reaktioner när vårdbiträdet Pål Magnusson i en insändare skriver att en stor del av alla timvikarier i hemtjänsten i Uddevalla är unga, invandrade män – redo att skydda Sveriges pensionärer under coronavirusets framfart. Eller i Magasinet Paragraf när Andreas Magnusson påpekar att vi skulle stå utan ungefär 67 000 personer inom vård- och omsorg om högerns stängda gränser-politik hade hindrat utländska människor från att komma till Sverige.

”Det är en fruktansvärd tur att Sverigedemokraterna och deras gelikar aldrig har fått styra det här landet. Den politiken hade kostat många av oss livet idag”, skriver Magnusson.

Hur hade de äldre svenskarna i riskgrupperna klarat sig om ungefär en tredjedel av alla läkare plötsligt försvann från Sverige?

Jag undrar hur landet där jag växte upp och hittade min egen identitet hade fungerat utan invandrare.

Ibland tänker jag på vad som skulle hänt om min familj aldrig hade satt sina fötter på svensk jord. Jag undrar hur landet där jag växte upp och hittade min egen identitet hade fungerat utan invandrare, som vår familjevän Bahareh från Iran som i dag är en av många läkare med utländsk bakgrund på svenska sjukhus.

Bahareh, liksom många andra, följde enbart sitt kall i livet att hjälpa andra människor men är verksam i ett land där åsikter i periferin paradoxalt nog påtalar att hon inte är välkommen.

Jag hatar, och har alltid hatat, när ”sådana som vi” ställs mot ”sådana som dem”. Men när sanningen är att invandrare behövs för att fortsätta rädda äldre svenskars liv är det precis vad vi behöver göra – trots att ”sådana som vi” bara gör det som krävs.


LÄS MER: Sjuksköterskorna räddar liv – blev själva svårt sjuka i corona 

LÄS MER: Natacha, 19, flyttar hem till svärmor: ”Allt är pausat” 

LÄS MER: Sverige skänkte bort fältsjukhusen till Baltikum och FN