Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anne-Sofie Näslund

Minns dem – hedra dem

Sonny Melton dog när han räddade sin fru Heather.
Stephen Paddock sköt ihjäl 59 människor.

NEW YORK. Jag vill inte att det handlar om Trump.

Inte i dag.

Eller om mördaren Stephen Paddock.

Jag vill inte ens att det handlar om den eviga vapenfrågan.

Jag vill att 59 människor ska minnas och hedras och att det aldrig någonsin ska hända igen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag sitter instängd på FN:s högkvarter i New York. Det är en ironisk plats denna dag. Aldrig har det känts så tydligt – hur lite världens nationer kan göra när en enda person kan förstöra så mycket. När det handlar om ren ondska, för att citera president Trump.

Det är bara några veckor sedan jag senast var i Las Vegas och jag kan föreställa mig paniken när tiotusentals människor försökte fly på samma gång. Kanske kan jag också, åtminstone litegrann, föreställa mig känslan hos dem som klarade sig.

I juni förra året sedan stod jag på gatan utanför nattklubben Pulse i Orlando och träffade människor som desperat letade efter vänner som aldrig kom ut. Jag intervjuade pappan till ett av barnen som dog i Sandy Hook och jag minns fortfarande mannen som med tårar i ögonen berättade om dagen då hans fru sköts ihjäl i kyrkomassakern i Charleston 2015.

De är de människorna jag tänker på när jag sitter på FN, lyssnar på drottning Silvia och de andra tala om globala hållbarhetsmål, citera Gandhi och Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog som inleder med en tyst minut för att hedra offren. För varje gång jag får en nyhetsflash i mobilen har antalet dödsoffer stigit, igen och igen.

LÄS MER: Det här vet vi om skjutningen i Las Vegas

Donald Trump höll en tyst minut.Foto: MIKE THEILER / CNP / POLARIS/IBL POLARIS

Trump håller också en tyst minut och via Twitter ser jag att diskussionen redan i gång. Framstående demokrater frågar sig vad spelar det för roll om vi håller ytterligare en tyst minut. Det är ju tystnaden som gjort att vi hamnar här, skriver någon och kongressledamoten Seth Moulton skriver att han vägrar delta – eftersom det är dags för action och inte mera tystnad.

Ändå vet vi sen förr att masskjutningar inte påverkar de amerikanska vapenlagarna. Om Obama inte lyckades efter Sandy Hook kommer den nuvarande republikanskstyrda kongressen inte tänka om heller. Hillary Clinton påminner om att många hann fly för att de hörde skotten samtidigt som den inflytelserika vapenlobbyorganisationen NRA vill göra det lättare för människor att skaffa ljuddämpare.

Men jag vill inte att det  ska handla om politik, inte riktigt än.

LÄS MER: Paddocks dubbelliv – samlade vapen och skickade kakor till mamma 

Ambulanspersonal hjälper sårade.Foto: CHASE STEVENS / AP TT NYHETSBYRÅN

I taxin på väg till en gala arrangerad av Silvias välgörenhetsorganisation läser jag om Heather Melton. Hennes man, 29-åriga Sonny Melton, la armen om henne och de sprang mot säkerhet när han träffades i ryggen. ”Jag vill att alla ska veta vilken godhjärtad människa han var, men just nu an jag knappt andas”, skriver hon i en kommentar till USA Today.

Jag läser om deras kärlekssaga som de själv berättade den på bröllopssajten The Knot: ”Vi var paret som aldrig skulle ha mötts, som aldrig skulle ha blivit kära eller ha en framtid tillsammans, men livet är roligt och vi tror att gud förde oss samman som själsfränder”.

Jag vill inte att det här ska handla om Trump, huruvida han kommer lyckas leda landet i kris. Jag vill inte att det ska handla om vapenfrågan och, den av amerikaner, så högt skattade rätten att bära vapen. För jag vill inte tänka att inget kommer förändras trots att Sonny dog. Jag vill att det ska handla om Heather och Sonny ett litet tag till och att det aldrig händer igen. Men det funkar inte så.