Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anne-Sofie Näslund

Anne-Sofie Näslund: Hur kan vi leva våra liv som vanligt när terrorn är den nya vardagen?

Foto: / AP / TT / NTB Scanpix

NEW YORK. Jag vill bara skriva Var inte rädda, lev era liv som vanligt.

Fortsätt gå ut en lördagskväll i London, låt era tonåringar gå på konsert, ta tunnelbanan till Time Square i New York för att uppleva just det där experterna varnar för – världskända platser med mycket folk.

Men hur kan vi leva vi våra liv som vanligt när terrorn är den nya vardagen?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi vet inte vilka som låg bakom lördagens attacker i London. Vi vet bara att attackerna påminner allt för väl om den vi tvingades uppleva på Drottninggatan. Om den i Nice, om den i Berlin och den förra i London. Listan kan göras lång. Attackerna som experterna brukar kalla för IS-inspirerade, åtminstone tills vi vet mer. Den typen av attacker – gärna under ramadan, gärna med hjälp av lastbilar – som terrororganisationen uppmanat till. De som varken kräver särskilt mycket planering eller expertkunskap, de som är förhållandevis billiga att genomföra och så simpla att varje internetradikaliserad ensamvarg fixar det på egen hand.

Attackerna som är omöjliga att förutspå.

 

Terrordådet i London • Detta har hänt: Alla artiklar om terrorattacken 

 

Bara minuter efter att jag får den första nyhetsflashen på mobilen i hemma i New York skriver en Facebookkompis att hon ”hatar att behöva skriva det” men hon är i London och det har precis skett en ny terrorattack, hon tänker på de drabbade, men är själv – tack och lov – i säkerhet.

Nästan varje gång har någon varit där, någon vi känner som lika gärna kunde ha varit på fel plats. Terrorn har klättrat i vår vardag, in i vårt medvetna, precis som terroristerna hela tiden velat. Vi vet precis hur det ser ut vid London Bridge, kanske gick vi själva där förra våren och vi kan höra det uppsluppna sorlet från strandpromenaden i Nice. Vi börjar också kunnat föreställa oss paniken. Vi har sett den så många gånger nu, skakiga mobilfilmer fångade i flykten. Gråten och skriken, chocken, vittnena, blomhaven efteråt.

 

Var uppmärksam på din omgivning, uppmanar de amerikanska myndigheterna. Jag ser budskapet överallt, senast i går på tunnelbanan från Penn Station. Parollen ”If you see something say something” föddes 12 september 2001, dagen efter terrordådet som för alltid förändrade New York. Reklamaren Allen Kay som kom på orden har sagt till New York Times att han ville skapa något positivt. MTA som driver buss- och tunnelbanetrafiken i New York var först ut att använda hans slogan. Sedan dess har den gått på export och används nu av USA:s inrikessäkerhetsdepartement, myndigheten TSA som bland annat ansvarar för säkerheten på flygplatser, den amerikanska motsvarigheten till SJ, liksom städer som Chicago, San Francisco och Melbourne i Australien. 

Kampanjen har många gånger beskrivits som en framgång. Mannen som hittade den efterlysta Ahmad Khan Rahami, misstänkt för att ha placerat bomber i New York och New Jersey, sovandes i en port sa intervjuer att han ”sett något och gjort något”.

Mellan 20 och 30 miljoner kronor per år har MTA lagt på att få ut budskapet. Bara antalet samtal om mystiska paket ökade från 814 år 2002 då kampanjen startade till 37 614 år 2006. Men enligt New York Times granskning är det oklart om något av samtalen som kom till tipstelefonen under de åren verkligen stoppade något riktigt hot. I stället listas exempel på oskyldiga människor som pekats ut som potentiella terrorister, som muslimer som medpassagerare trott räknat tänkbara dödsoffer när de bara räknat böner med en modernare form av radband.

 

Den misstänksamheten och vad den gör med ett samhälle är svårare att mäta i exakta siffror och många New York-bor gillar inte alls de där orden. 

Så vad gör man då när nästa attack – för det kommer fler – är omöjlig att förutspå? Nyligen var jag på väg till Time Square för att rapportera om det vi då trodde var ett terrordåd men som visade sig vara en rattfyllerist som mejat ner människor.

Jag stod på tunnelbanan och tanken slog mig att om det verkligen var en pågående terrorattack var tunnelbanan bland de osäkraste platserna att befinna sig på. Eller den säkraste om nästa attack skulle ske någon annanstans.

Det var en kvinna i samma vagn som sjöng, högt, vackert och med sån inlevelse att flera applåderade eller tog upp sina mobilkameror. Andra satt djupt försjunkna i tidningar till synes helt oberörda. En vanlig dag hade det varit ett oemotståndligt New York-ögonblick. Nu undrade jag mest om de inte visste vad som hänt.

Och sen slog det mig, det var kanske precis det de visste.